Omöjligt

Det var en gång en skallig präst som frågade en pojke om någonting var omöjligt för Gud.

"Ja", svarade pojken.

"Hvilket då?"

"Plocka håret av en skallig", svarade pojken.

Jätten, gesällen och bältet

För något mer än hundra år sedan arbetade en smedgesäll i Norge, helt nära Kristiania. Hans föräldrar bodde i Skatelövs socken i Småland, nära Huseby, där gesällen hade gått i lära. Han hade nu i flera år farit omkring och arbetat.

Det var julafton, och gesällen arbetade då hos mästaren nära Kristiania.

"Det skulle vara roligt att vara på Huseby i kväll", sade gesällen till sina kamrater, som skämtade med honom och höllo med honom i hans önskan.

Efter en stund började de tala om annat, och strax därpå steg gesällen upp för att gå till sitt. När han kom ut, fick han se en liten gosse stå bredvid sig.

"Är det du, som ville komma till Huseby i kväll?" frågade gossen.

"Det skulle jag visst vilja", svarade gesällen, "men det låter sig nog inte göra att komma så långt."

"Jo", sade gossen, "vill du komma dit i afton, så skall du få det, innan man ännu ätit kvällsvard."

Gesällen började skratta, men blev likaväl förundrad över gossens tal och sade:

"Det vet jag nog inte kan låta sig göra."

"Jo", svarade gossen åter, "kom och följ med mig ett litet stycke härifrån, så skall du nog komma iväg!"

Gesällen begrundade detta några ögonblick och sade till slut:

"Nåväl, jag har lust att följa med dig, så får jag se hur det går."

Han följde med gossen ett stycke från vägen in i skogen och tyckte sig komma in i en stuga. Där blev han varse en gammal gubbe, som låg i en säng borta vid ena väggen, bunden med en stor järnkedja. Gesällen blev något häpen vid anblicken av gubben, men stod tyst och väntade på vad som nu skulle ske.

"Ar det du, som vill komma till Huseby i afton?" frågade gubben, under det han reste sig upp och skramlade med järnkedjan.

"Det vill jag gärna", svarade gesällen förbluffad, "men det kan väl icke låta sig göra."

"Jo", svarade gubben, "du skall komma dit inom en timma, om du vill."

Gesällen funderade en stund och tänkte ändra sig. Men tanken på det kära hemmet gjorde, att han bestämde sig för färden.

"Nåväl", sade han, "låt mig då komma iväg!"

"Det skall ske", svarade gubben och räckte honom ett vackert bälte, som var mycket besynnerligt stickat.

"Tag detta bälte om dig", sade gubben, "så skall du genast vara resfärdig! Du skall inte vara rädd, för det är ingenting farligt. Men innan du ger dig av, skulle jag vilja säga dig några ord. När du kommer fram, blir du stående på Nygårds gård. Dit kommer du, men inte längre, ty sedan har du inte långt hem. Du måste lova att uträtta ett ärende åt mig, och det löftet får du lov att hålla, i annat fall blir du olycklig. Så snart du stannar på gården, skall du taga bältet av dig, gå in i stugan och fråga efter mor Malin. Då du får se henne, skyndar du fram och knäpper bältet om henne, ty jag vill ge henne det. Förresten skall jag säga dig, att jag känner henne rätt väl, för jag har bott där i trakten i över hundra år. Mitt hem var den stora bergsklippan i Huseby skog, men jag blev bortdriven därifrån av en särskild händelse. Jag har varit smed, jag med, i mina dagar, och jag gjorde gångjärnen till Skatelövs kyrkodörrar. Ännu en gång ber jag dig att du inte glömmer att knäppa bältet om mor Malin."

Gesällen lovade att redligen hålla sitt löfte. Och i samma ögonblick började det susa gruvligt i luften, och en halv timme därefter föll han ner på gården i Nygård, utan att ha blivit skadad på minsta sätt.

Han knäppte av sig bältet, steg in och frågade efter mor Malin, som genast kom in. Det var en gammal vördig gumma, med bister min. Gesällen hade lovat att, så fort han fick se henne, skulle han lägga bältet om hennes liv, men han blev så häpen över hennes besynnerliga utseende, att han inte genast kom sig för med det.

"Här är ett bälte, som en viss man har bett mig skänka er, mor Malin", sade han. "Han sade åt mig att knäppa det om kära mor."

Gumman tog emot bältet och sade:

"Jag skall genast sända tillbaka bältet. Kom, följ med mig ut, så skall du få se, hur det skall gå till!"

Men gesällen var rädd för gubbens hot och ville inte låta gumman få sin vilja fram.

"Du behöver inte vara rädd för gubbens hämnd, för han har inte makt mera att skada dig", sade gumman. "Kom nu och se, hur behändigt han skall få detta bälte tillbaka!"

Gumman knäppte bältet om en stor ek, som stod på gården, och i samma ögonblick drogs trädet upp ur jorden och for iväg genom luften med buller och brus.

"Se så", sade gumman leende, "nu skall gubben däruppe snart få sitt bälte."

Gesällen, som mycket beundrade gummans rådighet och kunnighet, tog nu farväl och gick hem. Sedermera fick han veta, att det varit gubbens mening att få gumman till sig upp i Norge. Troligtvis var det hon, som skickat dit honom. Det gick säkerligen inte fullt så fort för gesällen att komma tillbaka till Norge igen.

Grisilla

I Halland ligger vel ett berg som heter Högtnog. Det reser sig stolt mot skyn. Vid bergets fot utbreder sig ett bördigt grevskap med många rika städer och byar. Dess huvudstad heter Varberg.

Där levde för många hundra år sedan en mäktig markgreve, som hette Bisk III. Han var ung till åren, men gammal i redbarhet och visdom. Rik var han, men han var också nöjd med vad han ägde och brydde sig därför inte om att fika efter mera. Helst strövade han omkring i skog och mark, ty hans käraste sysselsättning var att jaga.

Bisks undersåtar älskade sin herre.

"Han har bara ett fel", sade de, "och det är, att han är ogift."

Ty det ena året gick efter det andra, utan att Bisk tog sig en hustru. En man blev skickad upp till slottet, trädde fram till markgreven och sade:

"Käre Bisk, vi är lyckliga, men vi skulle bli lyckligare om du snart ville välja dig en gemål och hålla bröllop. Dö inte utan att efterlämna någon arvinge."

Dessa ord rörde Bisks hjärta. Han svarade:

"Jag har aldrig velat gifta mig. Men när ni ber mig så vackert, blir jag väl tvungen. I gengäld fordrar jag, att ni håller min gemål i vördnad och ära, vare sig hon är en kejsares dotter eller bara en fattig torparflicka."

Det lovade hans undersåtar gärna. Bisk lät utropa dagen för sitt bröllop och rustade till ett väldigt gästabud.

Inte långt från huvudstaden låg ett litet torp. Där bodde en fattig man tillsammans med sin enda dotter. Flickan blev kallad Grisilla och var den vackraste man kunde se. Torparen hade aldrig vetat av några goda dagar, och hans dotter hade vuxit upp i armod och försakelser. Men ändå var hon alltid lika god och glad. När fadern blev gammal och trött, försörjde hon honom med sitt arbete.

Om dagen vallade hon får i skogen och spann under tiden flitigt på sin slända. När hon kom hem om kvällen, hade hon alltid med sig bär och örter eller något annat, som hon visste att fadern tyckte om. Inte hade hon någon dunbädd att vila på, men ett gott samvete är den bästa huvudkudden, och den som arbetar flitigt och är mycket ute i skog och mark, sover lugn på det hårdaste läger.

Herr Bisk hade ofta sett Grisilla under sina jaktfärder, och hennes älskliga väsen hade gjort ett djupt intryck på honom. När folket nu önskade, att han skulle gifta sig, kom han genast att tänka på Grisilla. Henne ville han ha och ingen annan.

Nu närmade sig den dag, då Bisks bröllop skulle stå, men ännu visste ingen, när bruden skulle komma eller vem hon var. Man undrade och gissade. Bisk lät under tiden göra guldkronor och ringar, vackra kläder och dyrbara bälten och andra ting, som anstå en furstlig brud. Alltsammans gjordes så, att det skulle passa Grisilla.

När bröllopsdagen var inne och allting stod färdigt till gästabudet, red markgreven ut med ett stort följe för att möta sin brud.

Den morgonen städade Grisilla sin faders hus som vanligt och gjorde allting rent och fint. Sedan bad hon att få gå ut med de andra flickorna för att se på, när greven for förbi med sin brud. Det fick hon gärna. Först skulle hon bara hämta vatten i källan, som låg ett litet stycke ifrån torpet.

Då kom Bisk ridande med sin bröllopsskara. På vägen mötte han Grisilla, som bar på sin tunga spann. Bisk höll in sin häst och frågade:

"Kära Grisilla, var är din far?"

Flickan svarade ödmjukt, att fadern var hemma i sin stuga.

"Be honom då komma ut!" sade greven.

Han gick sedan avsides med torparen och frågade honom:

"Om jag begär din dotter till min äkta hustru, vad skulle du då svara?"

Den stackars torparen blev så häpen, att han inte kunde säga något på en lång stund. Till slut sade han:

"Käre herre, jag har alltid haft samma vilja som ni. Önskar ni min dotter till gemål, så vill jag också ha er till måg."

Då sade Bisk:

"Låt oss då gå in i huset och tala med din dotter."

Grisilla blev förskräckt, när hon såg en så förnäm gäst komma in i stugan. Hon reste sig upp och visste inte riktigt, om hon skulle gå fram till markgreven eller inte. Men han sade vänligt till henne:

"Din far och jag önskar bägge, att du blir min hustru. Jag hoppas, att du inte har någonting emot det. Men om du nu ger ditt samtycke, måste du lova att alltid rätta dig efter mig. Du får aldrig sätta dig emot mina beslut, vare sig de gäller dig eller andra, och hur jag än styr och ställer, får du aldrig klandra mig."

Grisilla svarade blygt:

"En så stor ära är jag inte värd."

Herr Bisk svarade endast:

"Det var väl talat, men lägg det också på minnet!"

Så tog han Grisilla vid handen. Han förde henne ut till folket, som väntade vid stugan, och sade:

"Här ser ni min brud. Alska henne lika mycket, som ni älskar mig, och glöm inte, att ni skall hedra henne mer än alla andra fruar i landet!"

Några hovdamer hjälpte Grisilla av med hennes gamla paltor. Så klädde de henne i nya, vackra kläder från topp till tå och prydde henne med gnistrande smycken.

I folkets åsyn räckte greven henne sin förlovningsring. Han hjälpte henne upp på en vit gångare, och i ett högtidligt tåg fördes hon till slottet. Samma dag firades markgrevens bröllop med Grisilla.

På detta sätt blev den fattiga torparflickan upphöjd till makt och ära. Men också i framgången behöll hon sitt milda sinnelag. Hennes rykte spred sig vida omkring, och långt borta i främmande länder kunde man höra talas om Grisillas skönhet och stora förstånd.

Bisks undersåtar voro nöjda med sin herres val. Det vittnade gott om hans visdom, menade de, att han inte hade fäst sig vid rikedom och börd, när han sökte sig en hustru. Han hade insett, att det kunde finnas stora dygder även hos en enkel flicka.

Grisilla skötte nu grevens hus, och när Bisk var bortrest, övertog hon landets styrelse. Hon lyckades bilägga många tvister mellan adelsmännen och uträttade så mycket gott, att folket sade:

"Grisilla måste ha kommit från himmelen."

När Grisilla hade varit gift ett år, födde hon en dotter. Det blev stor glädje i hela landet, och inte minst glad var markgreven.

Men en dag, när han hörde den lilla gråta, föll det honom in, att han skulle sätta sin hustru på prov. Han ville veta, om hon verkligen vore så lydig och undergiven, som hon hade lovat vara.

Han gick in i det rum, där Grisilla vilade med sitt barn. Med bister uppsyn sade han:

"Jag håller dig lika kär som förr, men de mäktiga i landet har fattat hat till dig. De harmas över, att förnäma ädlingar en gång skall lyda under en torpardotters avkomma. Jag har alltid levat i god sämja med mitt folk, och det vill jag också fortsätta med. Därför måste jag övervinna min kärlek till den lilla och följa folkets vilja. Nu frågar jag dig: vill du tåligt finna dig i mina beslut?"

Grisilla svarade milt:

"Du är min herre, och mitt barn är också ditt. Gör vad du vill med din egendom!"

Detta svar fägnade Bisk. Men han visade inte sina känslor, utan låtsades fortfarande, att han var sorgsen.

Sent om natten kom en tjänare in till Grisilla och sade:

"Kära fru, ni måste lämna mig ert barn. Var inte ond på mig! Jag måste ju göra, vad min herre befaller."

Grisilla anade, att man tänkte döda hennes lilla dotter. När nu tjänaren kom till henne mitt på natten och talade i dunkla ordalag, fann hon sina misstankar bekräftade. Men hon fällde inte en tår och yttrade inte ett ord av klagan. Hon kysste bara sitt barn och välsignade det. Sedan lämnade hon det till budet och sade:

"Om det inte är mot din herres vilja, ber jag dig av hela mitt hjärta att inte sätta ut barnet för att ätas upp av fåglar och vilda djur."

Tjänaren bar den lilla flickan till markgreven och berättade, hur det hela hade avlupit.

Herr Bisk blev djupt rörd över sin hustrus undergivenhet. Han ville dock ytterligare pröva hennes tålamod och sade till tjänaren:

"Du skall vårda barnet väl och föra det till min syster, som är gift med baronen av Rosendal och bor i Hardanger vid Bergen. Hälsa henne från mig och säg, att hon skall uppfostra flickan som sitt eget barn."

Efter den dagen gav markgreven noga akt på sin hustrus ord och minspel, men han kunde inte finna annat, än att hon älskade sin make lika mycket som förr. Hon tycktes vara nöjd och glad till sinnes och sade aldrig ett ord om sin förlorade dotter.

Fyra år därefter fick Grisilla en son, till stor glädje för Bisk och alla hans undersåtar. Det var ett ovanligt vackert och älskligt barn.

När gossen var två år gammal, föll det Bisk i hågen, att han ännu en gång skulle pröva sin hustru. Därför sade han till henne:

"Du vet redan, att adeln är vred över, att jag valde dig till gemål. Nu är det värre än någonsin, ty nu har du fått en son, som en gång skall efterträda mig. Ofta får jag höra folk knota: 'När Bisk dör en gång, kommer en torpars dotterson på tronen. Men vårt stolta folk kommer aldrig att låta sig styras av en så simpel herre.' Jag vill ha fred och ro, men jag kan inte få det, förrän detta missnöje tar slut. Därför tänker jag göra på samma sätt med din son, som jag tidigare gjorde med din dotter. Jag säger dig det på förhand, för att du inte skall sörja alltför mycket, när det sker."

Grisilla svarade:

"Jag vill gärna föda och uppfostra vår son så länge du önskar det, men inte en dag längre. När jag en gång lade av mig mina gamla kläder i min faders hus, lade jag på samma gång av mig min egen vilja. Därför skall jag göra som du vill, även om du befaller mig att gå i döden."

Herr Bisk blev både rörd och förundrad över Grisillas trofasta kärlek. Men han låtsades, som om han var mycket bedrövad, när han gick if rån henne.

Annu en gång kallade han titl sig den gamle trotjänaren och sände honom som förra gången till Grisilla för att hämta hennes barn.

Då tjänaren kom in till Grisilla, föll han på knä och sade med tårar i ögonen:

"Förlåt mig, att jag måste göra er den stora sorgen att taga gossen if rån er! Men det är min herres uttryckliga befallning."

Grisilla ändrade inte en min, men hur det stod till i hennes hjärta, kan man väl förstå. Hon tog det vackra barnet, välsignade det och gav det till tjänaren med orden:

"Gör som din herre har befallt dig! Men jag ber dig nu liksom forra gången: se till, att inte hundar eller vargar får äta upp det!"

Tjänaren tog barnet, bar det till Bisk och berättade, vad Grisilla hade sagt.

Om inte markgreven hade vetat, hur mycket Grisilla älskade sitt barn, så skulle han ha trott, att hon lämnade det ifrån sig av lättsinne och inte brydde sig om dess öde. Men han förstod, att hon gjorde det uteslutande av kärlek till sin make.

Också detta barn lät han sända till sin syster i Bologna.

Bland både höga och låga i landet spred sig snart ett rykte, att Bisk hade låtit mörda sina barn, för att inte en torparflickas avkomma skulle efterträda honom på tronen. Folket började hata honom för hans högmod. Men inte ens detta kunde förmå markgreven att sluta med sina prov.

När Bisk och Grisilla hade varit gifta i tretton år, skickade markgreven några sändebud till Rom. Innan de reste, sade han till dem:

"När ni kommer hem igen, skall ni säga till alla och envar, att påven har givit mig lov att skiljas från Grisilla och att jag ämnar taga en ny gemål av högre börd."

Efter en tid kommo sändebuden tillbaka och sade till var och en, som ville höra på, att de förde med sig ett brev från påven till Bisk. I det brevet stod det skrivet, att den helige fadern tillät Bisk att taga sig en ny hustru för att få slut på osämjan mellan honom och adeln.

Detta rykte nådde också Grisillas öron. Hon blev djupt bedrövad, men föresatte sig att med tålamod lida allt, som Gud sände henne.

Efter någon tid skrev Bisk till sin svåger i Bologna och bad, att svågern och de två barnen skulle komma och besöka honom. Nu trodde alla, att Bisk skulle gifta om sig med baronens av Rosendal dotter.

Så snart Bisk hörde, att baronen av Rosendal var på väg med de båda barnen, gick han till Grisilla och sade:

"Riddarna och adeln vill inte längre tillåta mig att ha en torpardotter till hustru. Därför har den helige fadern givit mig tillstånd att skiljas från dig. Min nya gemål är redan på väg hit. Därför ber jag dig att lämna mitt slott, så att hon kan få inta din plats. Du får ta med dig den hemgift, som du förde med dig i boet och återvända till din fader."

Grisilla svarade saktmodigt:

"Gud är mitt vittne, att jag aldrig har ansett mig värdig att vara din tjänarinna och ännu mindre att vara din hustru. Därför är jag redo att återvända till min faders hus. Där växte jag upp en gång, och där tänker jag nu leva till min död. Du ber, att jag skall taga med mig min hemgift. Jag vet nog, hur stor den är. På min bröllopsdag klädde man av mig mina gamla trasor och satte på mig en dyrbar klänning och praktfulla smycken. Det enda av värde, som jag själv förde med i boet, var min kärlek till dig, och någonting annat skall jag inte ta med mig, när jag går. Det enda jag ber dig om, är att jag får behålla ett linne för att skyla min nakenhet, så att inte din förra hustru och dina barns mor skall behöva blygas inför folket, när hon går ut ur ditt hus."

Nu kunde Bisk inte hålla sina tårar tillbaka för att inte hans rörelse skulle överväldiga honom. Han ropade "Gör som du vill!" och skyndade ut ur rummet.

Men Grisilla lämnade slottet med bara fötter och blottat huvud. De som sågo henne, gräto bittert över hennes hårda öde. Många välsignade henne, ty hon hade alltid varit from och ödmjuk i medgångens dagar.

Så vände Grisilla tillbaka till sin faders hus. Hon var inte oväntad, när hon kom. Den gamle torparen hade aldrig varit glad åt sin dotters upphöjelse. Han kände till de rikas högmod och ombytlighet och fruktade, att Grisilla en dag skulle råka i onåd. Han hade därför noga tagit vara på hennes gamla kläder.

"Förr eller senare får hon nog bruk för dem igen", tänkte han.

Med samma tålamod som alltid bar Grisilla nu sin fattigdom. Liksom i ungdomen skötte hon sina grova sysslor med glatt sinne. Ingen kunde märka några tecken på att hon sörjde över den oväntade flyttningen från slottet till torparstugan.

Dagen innan baronen av Rosendal skulle komma, skickade markgreven efter Grisilla och sade till henne:

"Min unga brud och hennes följe kommer hit i morgon, och därför tänker jag hålla ett stort gille. Nu finnes här många adelsfruar, som skulle kunna hjälpa mig, men jag ville helst, att du tog emot gästerna och sörjde för deras välfägnad, ty du vet bättre än någon annan, hur jag vill ha det."

Grisilla svarade:

"Så länge jag lever och andas, skall jag aldrig vara ovillig att tjäna dig, käre herre."

Hon började genast styra och ställa med allt, som hör till ett gästabud. Var det något, hon inte hann ordna själv, lärde hon tjänarna, hur det skulle göras. Nästa dag stod slottet rustat från källare till vind att taga emot de förnäma gästerna.

Så kom baronen av Rosendal med de båda syskonen. Alla beundrade ungdomarnas skönhet och älskvärda sätt. Somliga sade till och med, att markgreven gjorde klokt i att byta gemål, ty den nya var både yngre och förnamare än den gamla.

Grisilla fick också höra sådana ord, men hon ändrade inte en min. Utan att blygas över sin simpla dräkt gick hon vänligt fram till den unga bruden och hälsade henne välkommen på Bisks vägnar. Sedan tog hon emot brudens följe och visade var och en sin plats. Gästerna undrade, vem den fattiga kvinnan var, som visade så stort förstånd i allt vad hon gjorde.

Ingen hörde henne säga ett ont ord om den unga bruden. Tvärtom instämde hon av fullaste hjärta i de allmänna lovorden. Naturen talat i henne.

Som man skulle sätta sig till bords, ropade Bisk på Grisilla. Det verkade, som om han hade velat driva gyckel med henne och håna henne i alla gästernas närvaro, ty han sade:

"Säg mig uppriktigt, Grisilla, vad du tycker om min unga brud! Tycker du inte att hon är vacker?"

"Jo, herre", svarade hon stilla, "en vackrare brud skulle du aldrig kunna finna. Jag hoppas, att du blir lycklig med henne och aldrig ångrar, att du har tagit henne till maka. Men en sak ber jag dig om. Sätt henne aldrig på så hårda prov som din förra hustru! Kom ihåg, att din nya maka är mycket ung och har vuxit upp i välstånd! Hon kanske inte kan stå ut med det, som jag har uthärdat."

Då såg Bisk att Grisillas tålamod var orubbligt och att ingenting kunde övervinna hennes fromhet. Hans röst skälvde av rörelse, när han sade:

"Ingen har någonsin satt sin hustru på så hårda prov som jag. Ett ofantlig saktmod har jag funnit hos min hustru Grisilla."

Därvid tog han henne ömt i sin famn. Grisilla blev så häpen, som om hon hade vaknat upp ur en svår och underlig dröm. Då skyndade sig Bisk att förklara allt för henne:

"Du ensam är min hustru. Hon här är din egen dotter, ynglingen är din son. Jag lät aldrig döda dem. Allt ger jag nu tillbaka. Allt jag har gjort, har skett för att pröva dig. För hela världen har du visat, hur en gumma skall akseptera sitt lodd, givet av en sjuk husbond."

Grisilla och barnen flögo i varandras armar.

Markgreven firade nu en fest. Sedan levde han tillsammans med hustru och barn i många, många år.

❋ Det kan bli for mykje av det gode òg. (Norsk ordspråk)

Svenska sagor

Omöjligt

Jätten, gesällen och bältet

Grisilla