• Pannkakan
• De tre bockarna Bruse, som skulle till säters och göra sig feta
• Mannen, som skulle sköta hushållet

Pannkakan

Det var en gång en hustru, som hade sju hungriga barn, och dem bakade hon pannkaka åt. Råmjölkskaka var det, och den låg i pannan och jäste så tjock och god att det var en lust att se på den. Och barnen stod omkring, och morfar satt och såg på.

"Ack, låt mig få litet pannkaka, mor, jag är så hungrig", sa det ena barnet.

"Ja, kära mor!" sa det andra.

"Kära, snälla mor!" sa det tredje.

"Kära, snälla, rara mor!" sa det fjärde.

"Kära, snälla, rara, beskedliga mor!" sa det femte.

"Kära, snälla, rara, goda, beskedliga mor!" sa det sjatte.

"Kära, snälla, rara, goda, söta, beskedliga mor!" sa det sjunde.

Så bad de om pannkaka allesammans, den ena vackrare än den andra, ty de var så hungriga och så snälla.

"Ja, mina barn, vänta nu bara tills hon vänder sig", sa hon, – tills jag fått vända henne, borde hon ha sagt - så ska' ni få pannkaka allesammans - se bara hur tjock och belåten hon ligger der!"

Då pannkakan hörde detta, blev hon rädd, och rätt som det var, så vände hon sig af sig själv och ville ut ur pannan; men hon föll tillbaka i den på den andra sidan igen, och då hon hade stekt sig litet på den sidan också, så att hon blev fastare i köttet, hoppade hon ut på golvet och trillade i väg som ett hjul ut genom dörren och bort utefter vägen.

Hejsan! Käringen efter med pannan i ena handen och sleven i den andra, det snabbaste hon kunde, och barnen efter henne, och gamle morfar linkade bakefter till sist.

"Hej, vill du stanna! knip henne, ta fast henne, hej då!" ropade de om varandra och sökte ta henne i språnget och gripa henne igen. Men pannkakan trillade och trillade, och rätt som det var, var hon så långt före att de inte kunde se henne, ty pannkakan var lättare på foten an de allesammans.

Då hon hade trillat en stund, mötte hon en man.

"God dag, pannkaka", sa mannen.

"Gud signe, karl far", sa pannkakan.

"Kära min pannkaka, trilla inte så fort, utan vänta litet och låt mig få äta dig", sa mannen.

"Om jag har sprungit ifrån stormora, gamlestabben och sju skrikabarn, så kan jag väl springa ifrån dig också, karl far", sa pannkakan, och så trillade hon och trillade tills hon mötte en höna.

"God dag, pannkaka", sa hönan.

"God dag, höna pöna", sa pannkakan.

"Kära min pannkaka, trilla inte så fort, utan vänta litet och låt mig få äta dig", sa hönan.

"Om jag har sprungit ifrån stormora, gamlestabben, sju skrikabarn och karl far, så kan jag väl springa ifrån dig också, höna pöna", sa pannkakan och trillade som ett hjul utåt vägen. Så mötte hon en tupp.

"God dag, pannkaka", sa tuppen.

"God dag, hane pane", sa pannkakan.

"Kära min pannkaka, trilla inte så fort, utan vänta litet och låt mig få äta dig", sa tuppen.

"Om jag har sprungit ifrån stormora, gamlestabben, sju skrikabarn, karl far och höna pöna, så kan jag väl springa ifrån dig också, hane pane", sa pannkakan och begynte trilla och trilla det snabbaste hon orkade.

Då hon hade trillat en lång stund, mötte hon en and.

"God dag, pannkaka", sa anden.

"God dag, and-i-land", sa pannkakan.

"Kära min pannkaka, trilla inte så fort, utan vänta litet och låt mig få äta dig", sa anden.

"Om jag har sprungit ifrån stormora, gamlestabben, sju skrikabarn, karl far, höna pöna och hane pane, så kan jag väl springa ifrån dig också, and-i-land", sa pannkakan, och gav sig till att trilla och trilla det snabbaste hon orkade.

Då hon hade trillat en lång, lång stund, mötte hon en gås.

"God dag, pannkaka", sa gåsen.

"God dag, gås mås", sa pannkakan.

"Kära min pannkaka, trilla inte så fort, utan vänta litet och låt mig få äta dig", sa gåsen.

"Om jag har sprungit ifrån stormora, gamlestabben, sju skrikabarn, karl far, höna pöna, hane pane och and-i-land, så kan jag väl springa ifrån dig också, gås mås", sa pannkakan och trillade i väg igen.

Då hon hade trillat både länge och väl, mötte hon en gasa [1].

"God dag, pannkaka", sa gasan.

"God dag, gasa masa", sa pannkakan.

"Kära min pannkaka, trilla inte så fort, utan vänta litet och låt mig få äta dig", sa gasan.

"Har jag sprungit ifrån stormora, gamlestabben, sju skrikabarn, karl far, höna pöna, hane pane, and-i-land och gåse måse, så kan jag väl springa ifrån dig också, gasa masa", sa pannkakan och tog till att trilla och trilla det snabbaste hon orkade.

Då hon återigen hade trillat en lång, lång stund, mötte hon en gris.

"God dag, pannkaka", sa grisen.

"God dag, nasse griselasse", sa pannkakan och begynte trilla och trilla det snabbaste hon orkade,

"Nej, vänta litet", sa grisen, "du behöver inte stormrusa så der, vi båda kunna ju gå i sakta mak och . göra varandra sällskap genom skogen, för det lär inte vara så alldeles säkert der", sa han.

Detta tyckte pannkakan inte var så dumt, och så gjorde de det; men då de hade gått en stund, kom de till en bäck. Grisen flöt på fläsket, det var en smal sak för honom; men pannkakan kunde icke komma över.

"Sätt dig på mitt tryne", sa grisen, "så skall jag frakta dig över", sa han.

Pannkakan gjorde så.

"Nöff, nöff!" sa grisen och tog pannkakan i ett nafs, och då pannkakan icke kom längre, så är sagan icke heller längre.

Anteckning

1. Gasa = hangås

De tre bockarna Bruse, som skulle till säters och göra sig feta

Det var en gång tre bockar, som skulle gå till säters och göra sig feta, och alla tre så hette de bocken Bruse. På vägen var en bro över en fors, som de skulle över, och under bron bodde ett stort fult troll med ögon som tenntallrikar och näsa så lång som ett rivjärn. Först så kom den yngste bocken Bruse och skulle över bron.

Tripp, trapp, tripp, trapp, sa det i bron.

"Vem är det, som trippar på min bro?" skrek trollet.

"Ah, det är den minsta bocken Bruse; jag skall till säters och göra mig fet", sa bocken; den var så fin i målet.

"Nu kommer jag och tar dig!" sa trollet.

"Ah nej, ta inte mig, för jag är så liten, jag, vänta bara litet, så kommer den mellersta bocken Bruse, han är mycket större."

"Ja väl", sa trollet.

Om en liten stund så kom den mellersta bocken Bruse och skulle över bron. Tripp, trapp, tripp, trapp, tripp, trapp, sa det i bron.

"Vem är det som trippar på min bro?" skrek trollet.

"Ah, det är den mellersta bocken Bruse, som skall till säters och göra sig fet", sa bocken; den var inte fin i målet, den.

"Nu kommer jag och tar dig", sa trollet.

"Ah nej, tag inte mig, men vänta litet, så kommer den stora bocken Bruse, han är mycket, mycket större."

"Ja väl då", sa trollet.

Rätt som det var, så kom den stora bocken Bruse. Tripp, trapp, tripp, trapp, tripp, trapp, sa det i bron. Bocken var så tung att bron både knakade och brakade under den.

"Vem är det som trampar på min bro?" skrek trollet.

"Det är den stora bocken Bruse!" sa bocken, den var så mycket grov i målet.

"Nu kommer jag och tar dig!" skrek trollet.

"Ja, kom du! jag har två spjut!
Med dem skall jag stinga dina ögon ut.
Jag har två stora kullerstenar!
Med dem skall jag krossa båda märg och ben,"

sa bocken, och så flög den på trollet och stack ögonen ut på det, slog itu både märg och ben, och stångade det ut i forsen, och så gick den till säters. Där blev bockarna så feta, så feta att de nästan inte orkade at gå hem igen, och har inte fettet gått av dem, så är de det ännu. Och snip, snap, snut, här är äventyret slut.

Mannen, som skulle sköta hushållet

Det var en gång en man som var så ondsint och vild, och aldrig tyckte han att hustrun gjorde nog i huset. Så kom han hem en kväll i slåttertiden, och grälade och bannade henne.

"Käre, var då inte så ond, far", sa käringen; "i morgon ska vi byta arbete; jag ska gå ut med slåtterkarlarna och slå, så får du sköta hushållet."

Ja, det tyckte mannen bra om, och ville det gärna. Tidigt om morgonen tog käringen lien på axeln och gick ut på ängen med slåtterfolket och skulle slå. Mannen skulle då till att ställa om huset. Först skulle han till att kärna smör, men då han hade kärnat en stund, blev han törstig, gick ned i källaren och skulle tappa i öl.

Medan han höll på att tappa ur öltunnan, fick han höra att grisen var kommen in i stugan. Han åstad med tappen i handen, och upp för källartrappan som allra hastigast och skulle passa grisen att den inte skulle välta omkull kärnan; men då han fick se att grisen allt hade slagit kärnan överända, och stod och smakade på grädden som rann utöver golvet, blev han så rasande arg att han rent glömde öltunnan, och efter grisen det snabbaste han kunde. Han nådde den i dörren, och der gav han den en duktig spark, så att den blev liggande på fläcken.

Nu kom han ihåg att han gick med tappen i handen; men då han kom ned i källaren, hade allt ölet runnit ut ur tunnan. Han gick då i mjölkboden igen och fick så mycket grädde att han fick kärnan full, och så gav han sig till att kärna; för smör ville han ha till middagen. Då han hade kärnat en stund, kom han ihåg att kon stod inne ännu och varken hade fått vått eller torrt, fastän det var långt lidet på dagen. Han tyckte, det var för långt att gå till hagen med den, och så tänkte han att han skulle släppa den upp på taket; det var torvtak på stugan, och der stod långt präktigt gräs.

Stugan stod vid en brant backe, och om han la en planka på taket, så trodde han nog att han skulle få kon ditupp. Men kärnan tordes han inte heller släppa, för den lilla ungen hans for och kravlade om på golvet; den kunde väl slå den överända, tänkte han. Kärnan tog han på ryggen och gick så ut, men så skulle han vattna kon först, förrän han släppte den på taket. Han tog då en bytta och skulle ta vatten i brunnen med, men då han böjde sig ut över kanten, rann grädden ut ur kärnan och ned i nacken på honom och så ned i brunnen. Det led nu till middags, och smör hade han ändå inte fått; så tänkte han att han skulle koka gröt, satte så en gryta med vatten i på spiseln.

Då han hade gjort det, kom han till att tänka på att kon kunde falla ned av taket och bryta benen eller nacken på sig, gick så upp på taket och skulle binda den. Den ena ändan av repet band han om halsen på kon, släppte det ned igenom skorstenen och band andra ändan om låret sitt, för vattnet kokade allt i grytan, och han måste till att vispa i gröten. Medan han höll på därmed, föll kon ned av taket likaväl och drog mannen upp i skorstenen med repet. Där satt han fast, och kon hängde utanför väggen och svävade mellan himmel och jord, och den kunde heller inte komma lös.

Hustrun hade väntat både länge och väl på att mannen skulle komma och ropa hem dem till middagen, men det blev inte något av. Till sist tyckte hon det dröjde alltför länge, och gick äntligen hem. Då hon fick se att kon hängde så illa till, gick hon dit och högg repet av med lien; i detsamma föll mannen ned igenom skorstenspipan, och då käringen kom in, stod han på huvudet i grötgrytan.