• Räven lurar björnen på julkosten
• Liten Åsa Gåsepiga
• Kvarnen, som står och mal på havets botten

Räven lurar björnen på julkosten

Björnen och räven hade en gång köpt sig en mark smör i kompani; den skulle de ha till jul och gömde den därför under en tät granbuske. Därpå gick de ett stycke bort och la sig i en solig backe att sova.

Då de hade legat en stund, reste sig räven och ropade "ja!" och sprang sin väg, raka vägen till smörmarken, som han åt en god tredjedel utav. Men då han kom igen och björnen frågade var han hade varit, efter han var så flottig om nosen, svarade han: "Tror du inte jag blev bjuden på barnsöl då?"

"Jaså! Vad hette barnet?" frågade björnen.

"Smakadpå", svarade räven.

Därpå la de sig åter att sova. Om en liten stund rusade räven åter upp och ropte "Ja!" och sprang bort till smörmarken. Den gången åt han också en duktig klimp. Då han kom tillbaka och björnen åter frågade var han hade varit, svarade han: "Ah, blev jag inte nu igen bjuden på barnsöl då, tror du?"

"Vad hette barnet nu då?" frågade björnen.

"Halväten", svarade räven.

Björnen tyckte det var ett rart namn, men han fick inte tid att undra länge därpå förrän han åter gäspade och somnade. Knappt hade han legat en liten stund, så gick det alldeles som de båda förra gångerna. Räven ropade '"ja!" sprang bort till smörmarken och åt upp resten. Då han kom tillbaka, hade han åter varit på barnsöl, och barnet hette: "Slickat-i-botten."

Därmed la de sig åter att sova och låg en god stund; men så skulle de bort och se efter smöret, och då det var uppätet, skyllde björnen på räven och räven på björnen; den ene sa att den andre hade varit bort till smörmarken medan han själv låg och sov.

"Ja, ja", sa mickel, "vi ska snart få veta vilken av oss som stulit smöret. Nu ska vi lägga oss der borta i solbacken; den som då är fettigast i ändan när vi vakna, han har stulit smöret."

Ja, björnen ville gärna gå in på det provet, och då han visste med sig att han inte ens hade smakat på smöret, så la han sig ganska lugn till att sova i solen. Då lunkade mickel bort till granbusken efter en smörsmula som satt kvar i en springa, och smög sig så tillbaka till björnen och smorde honom i ändan med detta. Därpå la han sig att sova som om ingenting hade passerat. Då nu båda vaknade, så hade solen smält smöret, och så blev björnen den som hade ätit upp smöret ändå, han.

Liten Åsa Gåsepiga

Det var en gång, en kung som hade så många gäss att han måste ha en flicka bara till att vakta dem; hon hette Åsa, och så kallade de henne Åsa Gåsepiga.

Nu var det en kungason från England, som skulle ut at fria. Honom satte Åsa sig i vägen för.

"Sitter du der, du liten Åsa?" sa kungasonen.

"Ja, jag sitter här och sätter klut på klut och lapp på lapp. Jag väntar kungasonen från England i dag", sa liten Åsa.

"Honom kan inte du vänta att få", sa prinsen.

"Jo, ska jag ha honom, så får jag honom nog", sa liten Åsa.

Till alla land och riken sändes nu målare som skulle ta av de vackraste prinsessorna; dem ville prinsen ha att välja emellan. En av dem tyckte han så mycket om att han reste efter henne och ville gifta sig med henne, och han var både glad och förnöjd då han hade fått henne till käresta. Men så hade prinsen en sten med sig, som han la framför sängen sin, och den visste allting. Då prinsessan kom, sa Åsa Gåsepiga henne att om hon hade haft någon käresta förr, eller hon inte visste sig fri för något som hon inte ville att prinsen skulle veta, så borde hon inte stiga över den stenen han hade framför sin säng, "för den säger honom allting om dig", sa hon.

Då prinsessan hörde det, blev hon mycket sorgsen; men så fann hon på att be Åsa om hon ville gå i stället för sig och lägga sig med prinsen om aftonen. När han så var somnad, skulle de byta om igen, så att han hade den rätta hos sig när det blev ljust om morgonen. Det gjorde de.

Då Åsa Gåsepiga kom och trädde på stenen, så sporde prinsen: "Vem är det som stiger upp i min säng?"

"Ren och skär jungfru!'" sa stenen, och så la de sig till att sova. Men då det led på natten, kom prinsessan och la sig i stället för Åsa.

Om morgonen då de skulle stå upp, sporde prinsen stenen igen: "Vem är det som stiger ur min säng?"

"En som har haft tre kärestor!" sa stenen. Då prinsen hörde det, ville han inte ha henne, och så sände han henne hem igen och tog sig en annan käresta i stället.

Då han skulle besöka henne, hade liten Åsa Gåsepiga satt sig i vägen för honom igen.

"Sitter du der, du liten Åsa Gåsepiga?" sa prinsen.

"Ja, jag sitter här och sätter klut på klut och lapp på lapp, för jag väntar kungasonen från England i dag", sa Åsa.

"Ah, honom kan inte du vänta att få", sa kungasonen.

"Jo, ska jag ha honom, så får jag honom nog", mente Åsa.

Med den prinsessan gick det precist likadant som med den förste, på det när att då hon stod upp om morgonen, sa stenen att hon hade haft sex. Så ville prinsen inte ha henne heller, utan körde henne sin väg.

Men ännu en gång tycktes honom han skulle pröva om han inte skulle kunna finna en som var ren och skär. Han letade då vidt och bredt igen i många länder tills han fann en som han tyckte passa sig. Men då han skulle till henne, så hade Åsa Gåsepiga satt sig i vägen för honom igen.

"Sitter du der, du liten Åsa Gåsepiga?" sa prinsen.

"Ja, jag sitter här och sätter klut på klut och lapp på lapp, för jag väntar kungasonen från England i dag", sa Åsa.

"Honom kan inte du vänta att få", sa prinsen.

"Ah jo, ska jag ha honom, så får jag honom nog", sa liten Åsa.

Då prinsessan kom, så sa Åsa Gåsepiga till henne, likasom till de båda förra, att om hon hade haft någon käresta eller det var något annat hon inte ville att prinsen skulle veta, så skulle hon inte stiga på den stenen som prinsen hade framför sängen sin, "för den säger honom allting", sa hon.

Prinsessan blev sorgsen och illa vid då hon hörde det, men som hon var likaså dålig som båda de andra, bad hon Åsa om hon ville gå i stället för henne och lägga sig med prinsen om aftonen. När han var somnad, skulle de byta om, så att han hade den rätta hos sig när det blev ljust om morgonen.

Det gjorde de. Då liten Åsa Gåsepiga kom och trädde på stenen, så sporde prinsen: "Vem är det som stiger upp i min säng?"

"Ren och skär jungfru", sa stenen, och så la de sig. Fram på natten satte prinsen en ring på Åsas finger, och den var så trång att hon inte kunde få den av sig igen; för prinsen kunde nog märka att det inte gick riktigt till, och så ville han ha ett märke att kunna känna igen den på, som var den rätta.

Då prinsen hade somnat in, kom prinsessan och körde Åsa till gåsestian och la sig själv i rummet hennes. Om morgonen, då de skulle stå upp, sporde prinsen: "Vem är det som stiger ur min säng?"

"En, som har haft nio", sa stenen. Då prinsen hörde det, blev han så ond att han jagade henne strax på dörren, och så sporde han stenen hur det kunde hänga ihop med dessa prinsessorna som hade stigit på den, för det kunde han inte förstå, sa han. Stenen talade då om hur det var tillgånget, att de hade narrat honom och sänt Åsa Gåsepiga i stället för sig. Det ville prinsen ha reda på. Han gick då ned till henne der hon satt och vaktade gässen sina, för han ville se om hon också hade ringen. Har hon den, så är det bäst att ta henne till drottning, tänkte han. Då han kom dit ned, såg han strax att hon hade bundit en lapp om det ena fingret sitt, och så sporde han, varför hon hade gjort det.

"Ah -", sa liten Åsa Gåsepiga. Han ville nu äntligen se på fingret, men Åsa ville inte ta lappen av. Så tog prinsen fatt i fingret, men Åsa ville dra det till sig igen. Då gick lappen av, och så kände han igen ringen sin. Nu tog han henne med sig till kungsgården och gav henne mycken grannlåt och fina kläder, och sedan höll de bröllop. Således fick liten Åsa Gåsepiga kungasonen av England likaväl hon, bara för det hon skulle ha honom.

Kvarnen, som står och mal på havets botten

Det var en gång i de gamla tider två bröder, den ena rik och den andra fattig. Då julkvällen kom, hade den fattige inte en smula i huset, varken av sill eller bröd, och så gick han till brodern sin och bad honom om litet till julen i Guds namn. Det var väl inte första gången brodern måste ge honom, och inte blev han synnerligt glad nu heller.

"Gör du det jag ber dig om, ska du få en hel fläskskinka", sa han. Det lovade den fattige strax och tackade tillika.

"Där har du den, men res rakt åt helvetet!" sa den rike och kastade fläskskinkan bort till honom.

"Ja, det jag lovat, får jag hålla", sa den andre just medan han tog skinkan, och begav sig bort. Han gick och vandrade hela dagen, och i skymningen kom han till ett ställe der det lyste så klart. Här ska du se det är, tänkte mannen med skinkan. Ute i vedskjulet stod en gammal man med ett långt, vitt skägg och högg julved.

"God kväll!" sa han med fläskskinkan.

"God kväll igen! Var ska du ta vägen så sent?" sa mannen.

"Jag ska fram till helvetet. Är jag på rätt väg?" frågade den fattige.

"Jo, du har gått riktigt, det är här", sa den gamle mannen. "När du nu kommer in, vilja de alla köpa fläskskinkan din, för fläsk är sällsynt mat i helvetet. Men du ska inte sälja den med mindre du får handkvarnen bakom dörren för den. När du sedan kommer ut igen, ska jag lära dig stilla kvarnen, som är nyttig till allt möjligt den."

Ja, han med skinkan tackade för god underrättelse och bultade på hos fan.

Då han kom in, gick det som den gamle mannen sagt; alla djävlarna, både stora och små, svärmade kring honom som myror om en orm, och den ena bjöd över den andra på fläskskinkan.

"Med rätta skulle gumman och jag haft den till julkvällsmat, men då ni blivit så der lystna, får jag väl till slut lämna den", sa mannen. "Men ska jag sälja den, vill jag också ha handkvarnen som står bakom dörren därborta."

Den ville fan ogärna vara av med, så han tingade och prutade med mannen. Men mannen stod fast vid sitt ord och slutligen måtte fan fram med kvarnen. Då mannen kom ut på gården, sporde han den gamle vedhuggaren hur han skulle få kvarnen att stanna, och då han fått lära sig det, tackade han och skyndade sig hem så fort han kunde; men i alla fall kom han inte hem förrän klockan slog tolv om julnatten.

"Men vad i all världen har det gått åt dig då?" sa hans hustru. "Här har jag suttit den ena timman efter den andra och väntat och har inte så mycket som ett par pinnar att lägga under julgrötsgrytan."

"Ah, jag kunde inte förr komma, jag hade något angeläget att uträtta, och lång väg hade jag också. Men nu ska du få se", sa mannen i det han satte kvarnen på bordet och bad den först mala ljus, sedan bröd, mat, öl och allt som kunde vara bra till julkvällskost. Och allt efter som han befallde, så malde kvarnen. Gumman korsade sig den ena gången efter den andra och önskade veta var mannen hade fått kvarnen ifrån, men det ville han inte fram med.

"Det gör detsamma var jag fått den, du ser att kvarnen är bra och att kvarnvattnet inte tryter", sa mannen.

Så malde han mat och dryck och allehanda gott till julen. Tredjedagen bjöd han till sig sina vänner på ett gästabud. Då den rike brodern såg allt det som fanns i gästabudsgården, blev han både harmsen och förargad, för han kunde inte unna bror sin det minsta.

"Om julkvällen var han så nödställd att han kom till mig och bad om litet i Guds namn, och nu gör han ett kalas som han skulle vara både greve och kung", sa han till de andre.

"Men var i heta helvete har du fått all rikedomen din ifrån, du?" sa han till brodern.

"Bakom dörren", sa han, som ägde kvarnen, han brydde sig inte om att göra honom någon räkenskap för det, han. Men sent på kvällen, då han fått litet i huvudet, kunde han inte hålla sig, utan började berätta om kvarnen.

"Där ser du den som skaffat mig hela rikedomen", sa han. Och så lät han kvarnen mala både det ena och det andra. Då brodern såg det, ville han äntligen ha kvarnen. Sent omsider skulle han väl också få den, men tre hundra daler måste han betala och därtill låta brodern behålla den till höbärgningen; "för har jag haft den så länge", tänkte denne, "så kan jag väl mala mat för flera år."

Under den tiden kan man nog förstå kvarnen inte var overksam, och då höbärgningen kom, fick brodern den. Men den andre hade nog aktat sig för att lära honom stilla den.

Det var om kvällen den rike fick kvarnen hem till sig. Om morgonen bad han hustrun gå ut och breda ut efter slåtterkarlarna, han ville själv laga till frukosten i dag, sa han.

Då det led mot dagvårdstid, satte han kvarnen på köksbordet. "Mat, sill och välling, och det fort och bra!" sa mannen, och kvarnen till att mala sill och välling, först alla fat och tråg fulla och sedan utöver hela köksgolvet. Mannen famlade och krafsade för att få kvarnen att stanna, men hur mycket han än rörde och fingrade på den, så gick den oupphörligt, och inom kort stod vällingen så högt att mannen var på god väg att drunkna. Så ryckte han upp stugudörren, men det dröjde inte länge förrän kvarnen hade malt stugan full också, och det var med knapp nöd att mannen fick fatt i dörrklinkan nere i vällingfloden. Då han nu fick upp dörren, blev han inte länge i stugan; han skyndade ut, och sill och välling efter honom, så att det forsade över både gård och fält.

Nu tyckte kvinnan, som var ute och bredde hö, att det drog för långt ut på tiden, innan dagvården blev färdig.

"Om inte mannen min ropar hem oss, få vi väl gå ändå; han duger väl inte till att koka vällingen, jag får väl hjälpa honom", sa hustrun till slåtterfolket.

Därmed begynte de att vandra hem, men då de kom ett stycke upp på vägen, mötte de sill, välling och bröd, huller om buller om varandra, och husbonden själv i spetsen.

"Gud ge det vore hundrade magar på var och en av er, men passa er att ni inte drunknar i dagvårdsvällingen", skrek mannen, och med den flytande massan i hack och häl skyndat han förbi dem åt det håll der brodern bodde. Han bad honom för Guds skull ta igen kvarnen, och det på ögonblicket.

"Mal den en timme till, så förstöres hela bygden av sill och välling", sa han.

Men brodern ville alls inte ta den med mindre den andre ville betala honom tre hundrade daler till. Och det måste den rika brodern gå in på.

Nu hade den fattige både pengar och kvarn, och så varade det inte länge, förr än han fick upp en gård, mycket präktigare än den brodern bodde uti. Med kvarnen malde han fram så mycket guld att han klädde den med bara guldplåtar. Och som gården låg tätt vid havskanten, så lyste och glimmade den långt ut på sjön. Alla som seglade der förbi, skulle nu in och besöka den rike mannen i guldgården och alla ville de se den förunderliga kvarnen, ty ryktet om den spridit sig vida omkring, och det var ingen som inte hade hört talas om den.

Om en tid kom också dit en skeppare som ville se kvarnen. Han frågade om den kunde mala salt.

"Jo, den kan allt mala salt", sa han som ägde den, och då skepparen hörde det, ville han nödvändigt ha kvarnen. Den fick kosta hur mycket som helst; för rådde han om den, tänkte han, så behövde han inte segla långt bort över svåra farvatten efter saltlaster, I förstone ville mannen inte vara av med den, men skepparen tiggde och bad så att han till sist sålde kvarnen och fick många, många tusen daler för den.

Då skepparen hade fått kvarnen på ryggen, stannade han inte länge kvar, ty han var rädd för att mannen skulle ångra sig. Att höra efter hur han skulle stilla den, hade han nu inte alls tid till; han satte ned den på skeppet det fortaste han kunde, och då han kom ut ett stycke på sjön, fick han kvarnen i gång.

"Mal salt, och det både fort och väl!" sa skepparen. Ja, kvarnen till att mala salt, och det så att det liven omkring. Då skepparen hade fått fartyget fullt, ville han ha kvarnen att stanna, men hur han än bar sig åt och fumlade, så fortfor kvarnen att mala. Salthögarna växte allt högre, så att till slut sjönk hela skeppet. Där på botten står kvarnen och mal ännu i dag, och därför är det som havsvattnet är så salt.