• Räven som vallare
• Var tycker bäst om sina barn
• De tre brottsjöarna
• De tre mostrarna

Räven som vallare

Det var en gång en gumma som skulle ut och hyra sig vallare. Så mötte hon en björn.

"Vart ska du gå?" sa björnen.

"Ah, jag ska ut och hyra mig vallare", sa gumman.

"Vill du inte ha mig till vallare?" frågade björnen.

"Jo, bara du kan locka, så - " sa gumman.

"Hu-i!" sa björnen.

"Nej, dig vill jag inte ha", sa gumman då hon hörde det, och gick sin väg.

Då hon hade gått ett stycke till, mötte hon en varg.

"Vart ska du gå?" sa vargen.

"Jag ska ut och hyra mig vallare", sa gumman.

"Vill du ha mig till vallare?" frågade vargen.

"Ja, kan du locka, så - " sa gumman.

"Ul-uh!" sa vargen.

"Nej, dig vill jag inte ha", sa gumman.

Då hon återigen hade gått ett stycke, mötte hon en räv.

"Vart ska du gå?" sa räven.

"Ah, jag ska ut och hyra mig en vallare", sa gumman.

"Vill du inte ha mig till vallare?" frågade räven.

"Jo, bara du kan locka, så - ", sa gumman.

"Dil-dal-holom!" sa räven så fint och ljuvligt.

"Ja, dig vill jag ha till vallare", sa gumman, och så satte hon räven till att vakta kreaturen sina.

Första dagen som räven vallade, åt han upp alla gummans getter; andra dagen gjorde han ände på alla hennes får, och tredje dagen åt han upp alla korna. Då han så kom hem om kvällen, frågade gumman var han hade gjort av alla kreaturen hennes.

"Skallen är i ån och kroppen i gropen", svarade räven.

Gumman stod just och kärnade; men hon tyckte att hon ändå borde ut och se efter dem, och medan hon var borta, stal sig räven ner i kärnan och åt upp grädden. När nu gumman kom tillbaka och fick se det, blev hon så arg att hon tog den lilla gräddsmula som fanns kvar och kastade den efter räven så att han fick ett stänk på ändan av svansen. Av det kommer det sig att räven har vit svanstipp.

Var tycker bäst om sina barn

En skytt gick en gång i skogen. Så mötte han kärrsnäppan.

"Käre vän, skjut inte mina barn!" sa kärrsnäppan.

"Vad är det för några som är dina barn, då?" frågade skytten.

"De vackraste barnen, i skogen gå, är mina", svarade snäppan.

"Jag får väl låta bli att skjuta dem då", sa skytten.

Men då han kom tillbaka, hade han i handen en hel knippa kärrsnäppaungar, som han hade skjutit.

"Ve, ve! Varför sköt du barnen mina ändå?" sa snäppan.

"Var de dina, dessa?" frågade skytten. "Jag sköt de fulaste jag såg, jag."

"Ack ja", svarade snäppan, "vet du inte att var tycker bäst om sina barn?"

De tre brottsjöarna

En pojke hade farit som jungman med en skeppare hela sommaren, men då de skulle ut på höstresa, kom det en oro över honom, och han ville inte vara med. Skepparen tyckte bra om honom, för fast han var bara barnet, förstod han sig bra på allting ombord, och han var en stor och stark pojke och inte rädd för att hänga i då det gällde att ta ett tag. Han gjorde nästan samma tjänst som en fullväxt, och munter och glad var han, så att han satte liv i de andra. Därför ville skepparen ogärna vara av med honom.

Men pojken hade inte alls någon lust till att ligga och plaska i den stora tvättbaljan så sent på hösten; emellertid skulle han stanna kvar ombord tills de hade lastat och var segelfärdiga.

En söndag, då manskapet hade ledigt och skepparen var uppe hos en skogsbonde för att handla smålast och läkt till litet däckslast, skulle pojken hålla vakt på skutan. Han var född på en söndag och hade hittat en fyrväppling, därför var han synsk; han kunde se de osynliga, men de kunde inte se honom. Bäst som han satt förut i besättningens kabyss, hörde han någon talade inne i lastrummet. Han tittade in genom en springa och då såg han, att det satt tre kolsvarta korpar på mellandäcksbalkarna der inne och de talade om sina män. Alla hade de ledsnat på dem, och de ville ta livet av dem. Det var lätt att förstå att det var trollkäringar som hade antagit en annan skepnad.

"Men är det säkert, att det inte är någon som hör oss?" sa den ena av korparna. Gossen kunde höra på målföret att det var skepparens hustru.

"Nej, det ser du väl", sa de andra två, som var hustrur till förste och andre styrmannen, "här är inte en mänsklig varelse ombord."

"Nå, då skall jag säga det; jag vet ett bra sätt att bli av med dem", tog skepparehustrun till ordet igen och hoppade närmare till de andra två. "Vi kunna ju förvandla oss till tre brottsjöar och slunga dem över bord och sänka skutan med besättning och allt."

Ja, det tyckte de andra var ett gott råd. De satt länge och överlade om dag och ställe.

"Men det är väl ingen som hör oss?" sa skepparehustrun än en gång.

"Det vet du ju", svarade de bägge andra.

"Jo, för det finns en utväg emot det der, och om den användas, stod det oss dyrt; det kostade oss till och med liv och blod."

"Vad är det för en utväg, syster?" frågade den ena styrmanshustrun.

"Ja, men är ni säkra på att ingen hör oss? Jag tyckte det rykte i besättningens kabyss."

"Du vet ju att vi har tittat i var vrå. De har glömt att släcka elden i kabyssen: därför ryker det", sa styrmanshustrurna. "Säg det bara."

"Om de köper tre famnar björkved", sa trollkäringen - "men de måste vara fullmåliga, inte ett trä får fattas - och kastar ut den ena famnen, trä för trä, när den första sjön kommer, och den andra famnen, trä för trä, när den andra kommer, och den tredje famnen, trä för trä, när den tredje kommer, då är det ute med oss."

"Ja, det ar sant, syster, då är det ute med oss! Då är det ute med oss!" sa styrmanshustrurna. "Men det är det ingen som vet!" ropade de och skrattade högt, och då de hade gjort det, flög de upp genom storluckan och skrek och kraxade som tre korpar.

Då de skulle segla, ville pojken för själ och pina inte vara med. Allt vad skepparen talade vid honom och gav honom stora löften, så hjälpte det icke, han ville inte vara med på några villkor. Slutligen frågade de om han var rädd, eftersom det led på hösten och han hellre ville sitta i spiselvrån bakom mors kjortel. Nej, sa pojken, rädd var han inte, och han trodde inte att de någonsin hade sett sådana landkrabba-uppträdanden hos honom. Det skulle han också visa dem, för nu ville han fara med. Men det gjorde han som villkor, att det skulle köpas tre fullmåliga famnar björkved och att han på en bestämd dag fick kommendera som om han själv vore skeppare.

Skepparen frågade vad det skulle vara för tokeri och om han hade hört att en jungman någonsin hade blivit ombetrodd att föra kommando på ett fartyg. Men pojken svarade att det brydde han sig inte om: Ville de inte köpa tre famnar björkved och en enda dag lyda honom som om han vore kapten - dagen skulle både skepparen och manskapet få veta på förhand - så satte han inte sin fot ombord på skutan mera, ännu mindre skulle hans nävar lukta beck och tjära der.

Skepparen tyckte att detta var besynnerligt och att det var en konstig pojke, men han gav efter till sist, därför att han äntligen villa ha honom med. Skepparen tänkte väl också att han nog skulle klarera saken, då de kom till sjös. Styrmannen tyckte på samma sätt. "Låt honom få kommandot, vet jag! Bär det för långt i lä, få vi väl ge honom en handräckning", sa han.

Och så blev björkveden köpt, fullmålig och utan att ett trä fattades, och de seglade av.

När den dag kom, då jungmannen skulle vara skeppare, var det stilla och vackert väder; men han purrade alle man ut till att reva och beslå så de inte seglade för annat än små lappar. Och det var just som hundvakten var förbi och dagvakten skulle börja.

Både skepparen och manskapet skrattade och sa: "Nu kan vi märka vem som har kommandot; ska vi inte beslå de der lapparna också?"

"Inte än", sa jungmannen, "men om en liten stund."

Rätt som det var, kom det över dem en by så häftig att de trodde de skulle kantra. Och hade de inte beslagit och rövat, hade de säkert gått under då den första brottsjön slog över fartyget. Pojken kommenderade dem till att kasta ut den första famnen björkved, men trä för trä, ett i sänder, aldrig två, och de två andra famnarna fick de inte röra. Nu var de raska till att lyda hans kommando, och de skrattade inte mer av honom, men kastade ut björkveden trä för tre. När det siste gick over bord, hörde de et stön som från någon som ligger och dras med döden, och genast var byn förbi. "Tack Gud!" sa besättningen.

"Jag kommer att säga och stå vid för rederiet at du har bärgat fartyg och last", sa skepparen. "Ja, det är bra nog, men vi är inte färdiga ännu", sade pojken. "Det kommer att bli värre." Han befallde dem att beslå varje klut, så nära stumpen av stora mers-segel.

Den andra byn kom ännu hårdare än den första, och den var så stark och hård att hela besättningen blev rädd. När den var som hårdast, sa pojken att de skulle kasta den andra vedfamnen överbord. Det gjorde de; de kastade tre efter tre och aktade sig så de inte tog något från den tredje famnen björkved.

När det sista trädstycket gick över ripan, hörde de et djupt stön igen och sedan tystnade det.

"Nu har vi en dust igen, och den blir den värsta", sade pojken, och befallde var och en till sin post, och skutan gick för bara tackel och tåg.

Den sista byn var värre än både de förra. Skutan lutade åt siden så de trodde att den inte skulle rätta upp sig mer, och sjöarna bröt över däck och skans. Men pojken befallde dem att kasta ut den sista vedfamnen, tre för tre och inte två i taget. När det sista trädet gick i sjön, hörde de et djup stön som af en som dör en svär död, och när det stillnat av, var havet färgat med blod så långt de kunde se.

Då de kom i land, talade skepparen och styrmannen om att de skulle skriva till sina hustrur. "Det kan ni gärna låta bli", sa pojken, "för ni har inte mer några hustrur."

"Vad är det för prat, pojkspoling, har vi inga hustrur?" sa skepparen.

"Har du kanske tagit livet av dem?" sa styrmannen.

"Åh nej, vi ha hjälpte åt allesammans", svarade gossen, och så berättade han vad han hört och sett den söndagen han höll vakt på skutan, då manskapet hade ledigt och skepparen handlade läkt hos skogsbonden,

Då de kom hem, fick de höra att deras hustrur hade försvunnit dagen före ovädret, och sedan hade ingen varken sett eller hört talas om dem.

[Från "Makrilldrag"]

De tre mostrarna

Det var en gång en fattig man som bodde i en stuga långt borta i skogen och födde sig med jakt. Han hade en enda dotter, och hon var mycket vacker. Som modern tidigt hade dött och flickan nu redan var halvvuxen, sa hon att hon ville ut ibland folk så hon kunde tjäna sitt bröd, hon också.

"Ja, dotter min", sa fadern, "visserligen har du inte lärt annat hos mig än att plocka fågel och steka, men du får väl fresta att tjäna ditt bröd ändå."

Så gick då flickan ut att söka tjänst, och då hon hade gått en tid, kom hon till kungsgården. Där stannade hon, och drottningen tyckte så mycket om henne att de övriga tärnorna blev avundsjuka på henne. De hittade därför på att säga till drottningen att flickan hade sagt sig god att spinna ett pund lin på tjugofyra timmar, ty drottningen tyckte särdeles om alla slags handarbeten.

"Ja, har du sagt det, så ska du också göra det", sa drottningen till henne; "men litet längre tid kan du väl få."

Flickan, stackare, tordes inte säga att hon aldrig hade spunnit, utan bad endast om en kammare för sig själv, och det fick hon. Dit upp bars rock och lin. Här satt hon nu och grät och var bedrövad och visste sig ingen levande råd; hon härjade med rocken och vred och vände på den, och visste inte hur hon skulle bära sig åt; hon hade aldrig förr sett en spinnrock en gång.

Men som hon så satt, kom där en gammal kvinna in till henne. "Vad fattas dig, mitt barn?" sa hon.

"Ack!" svarade flickan, "det kan väl inte tjäna någonting till att jag säger dig det; du kan ändå inte hjälpa mig."

"Det kan ingen veta", sa kvinnan; "kanhända jag kan veta råd därför ändå, jag."

Ja, jag kan ju gärna säga henne det, tänkte flickan, och så berättade hon att medtjänarna hennes hade utspritt att hon skulle sagt sig vara god att spinna ett pund lin på tjugofyra timmar. "Och jag, min stackare", sa hon, "har aldrig i mitt liv sett en spinnrock, långt mindre kan jag spinna så mycket på ett kort dygn."

"Ja, det är detsamma, det, barn", sa kvinnan. "Vill du kalla mig moster på din hedersdag, så ska jag spinna åt dig, jag, så kan du gå och lägga dig att sova."

Ja, det ville flickan mycket gärna göra, och så gick hon och la sig.

Om morgonen då flickan vaknade, låg allt linet spunnet på bordet, och det så fint och så rart att aldrig någon hade sett så jämnt och vackert garn. Drottningen blev mycket glad över det vackra garnet hon hade fått, och höll ännu mera av flickan än förut. Men över detta blev de andra ännu mera avundsjuka på henne, och så hittade de på att säga till drottningen att nu hade flickan sagt sig god att väva det garn som hon hade spunnit, på tjugofyra timmar. Drottningen sa åter att hade hon sagt det, så skulle hon också göra det; men om det just inte blev på tjugufyra timmar, så kunde hon väl få litet längre tid på sig.

Flickan vågade inte heller nu säga nej, men bad om en kammare för sig själv, så fick hon väl fresta på. Där satt hon nu åter och jämrade sig och visste inte vad hon skulle ta sig till. Då kom där åter en gammal kvinna in till henne och frågade: "Vad felas dig, mitt barn?"

Flickan ville till en början inte ut med det, men slutligen sa hon vad hon var så sorgsen över.

"Ja", sa kvinnan, "det är detsamma, vill du kalla mig moster på din hedersdag, ska jag väva åt di. Så kan du gå och lägga dig att sova."

Ja, det ville flickan mycket gärna göra, och så gick hon och la sig. Då hon vaknade, låg väven på bordet, så tät och vacker som vävas kunde. Flickan tog väven och gick ned till drottningen med den. Hon blev mycket glad över den vackra väven hon hade fått, och höll ännu mera av flickan än förut. Men över detta blev de andra ännu mera förbittrade på henne och tänkte inte på annat än vad de nu skulle kunna hitta på att säga om henne.

Slutligen berättade de för drottningen att nu hade flickan sagt sig god att sy upp hela väven till skjortor på tjugufyra timmar.

Det gick alldeles på samma sätt som förut: flickan vågade inte säga att hon inte kunde sy, och kom återigen upp på en kammare för sig själv. Där satt hon och grät och var bedrövad. Men så kom där åter en gammal kvinna in till henne och lovade att sy åt flickan om hon ville kalla henne moster på sin hedersdag. Det lovade flickan mer än gärna, och sedan gjorde hon som kvinnan sa och la sig att sova.

Om morgonen, då hon vaknade, fann hon väven uppsydd till skjortor, liggande på bordet. Så vacker sömnad hade aldrig någon sett, och skjortorna var märkta och fullt färdiga.

Då drottningen fick se arbetet, blev hon så glad över sömnaden att hon slog ihop händerna, "ty så vacker söm har jag aldrig varken haft eller sett", sa hon, och från den stunden höll hon flickan så kär som sitt eget barn.

"Om du vill ha prinsen, så ska du få honom", sa hon till flickan, "ty du behöver aldrig lega bort någonting; du kan sy och spinna och väva allting själv."

Som flickan var vacker och prinsen tyckte väl om henne, blev där strax bröllop. Men bäst som prinsen hade satt sig till bröllopsbordet med henne, kom där in en gammal ful käring med en lång näsa - den var visst tre alnar lång.

Då steg bruden upp och neg och sa: "God dag, moster!"

"Är det en moster till min brud?" sa prinsen.

Ja, hon var visst det, hon.

"Ja, så får hon väl sätta sig med till bords då", sa prinsen, men både han och de andra tyckte att hon var faslig att sitta till bords med.

Men rätt som det var, så kom där åter en gammal ful käring in. Hon hade en rygg så tjock och bred att hon med nätt nöd kunde komma in genom dörren.

Strax reste sig bruden upp och hälsade: "God dag, moster!"

Prinsen frågade åter om det var en moster till hans brud. Båda svarade ja, och prinsen sa att då så var, så fick väl hon också sätta sig ned vid bordet.

Men knappt hade hon satt sig, så inträdde åter en gammal ful käring, med ögon så stora som tallrikar, och röda och rinnande så att det var fasligt att se.

Bruden reste sig igen och hälsade: "God dag, moster!" och prinsen bad även henne slå sig ned vid bröllopsbordet. Men glad var han inte, och han tänkte vid sig själv: "Gud hjälpe mig, sådana mostrar min brud har!"

Då han hade suttit en stund, kunde han inte avhålla sig ifrån att fråga: "Men hur i all världen kan min brud, som är så vacker, ha så fula och vanskapliga mostrar?"

"Det kan jag nog säga dig", svarade den ena. "Jag var lika vacker, jag, som bruden din, då jag var vid hennes ålder. Men att jag har fått en så lång näsa kommer sig av det att jag ständigt och jämt har suttit och hackat och nickat med spinnande, så näsan min har draget ut sig tills hon har blivit så lång som du nu ser henne."

"Och jag", sa den andra, "har allt sedan jag var ung suttit och skjutsat vävspolen fram och tillbaka, och av det har min rygg blivit så bred och tjock som du nu ser den."

Så sa den tredje: "Allt ifrån jag var helt liten, har jag suttit och stirrat och sytt natt och dag. Av det har mina ögon blivit så fula och röda, och nu är det inte längre någon hjälp för dem."

"Jaså", sa prinsen, "det var bra jag fick veta det, ty kan folk bli så fasligt fula av det, så ska då aldrig min brud varken spinna eller väva eller sy i hela sitt liv mera!"