Norsk del, Gullvekta
Norska folksagor och äventyr  ❀ 5
Seksjon › 22 Sett Søk Førre Neste

Finn ordbøker

Reservasjonar Innhald  

Tuppen och hönan

Hönan. Du lovar mig skor, år för år, år för år, och jag får ingen skor!

Tuppen. Nog ska du få skor!

Hönan. Jag värper ägg, och jag gör gott, och ändå får jag gå med bara fötter!

Tuppen. Så tag dina ägg och res till stan och köp dig skor, och gå inte längre med bara fötter.

Vid denna barnsaga gör betoningen allt, i det att tuppens och hönans ljud efterhärmas.

OPP

Dottern och styvdottern

Det var en gång en man och en kvinna som hade gift sig med varandra. De hade var sin dotter. Hustruns dotter var liknöjd och lat och ville aldrig göra något. Mannens dotter var flink och villig, men ändå kunde hon aldrig göra styvmoren till lags, och både käringen och dottern ville gärna vara henne kvitt.

Så skulle de en gång sitta vid brunnen och spinna, båda två. Dottern skulle spinna lin, men styvdottern fick inte annat än blår.

"Du är då alltid så flink och så ferm, du", sa dottern, "men ändå är jag inte rädd att spinna i kapp med dig."

Ja, så kom de överens om att den som tråden först gick av för, hon skulle ner i brunnen. Rätt som det var så gick tråden av för styvdottern, och så måste hon ner i brunnen. Men då hon kom till botten, slog hon sig inte, och runt omkring sig såg hon inte annat än en vacker grön äng. Hon gick ett stycke fram på ängen och kom till en åker övertäckt med ris; den skulle hon över.

"Ack, trampa inte hårt på mig, du", sa risåkern, "så ska jag hjälpa dig en annan gång, jag."

Hon gjorde sig så lätt som en fjäder och steg så försiktigt att hon nästan inte kom åt det en gång.

Därpå gick hon ett stycke till och kom till en ljusbrun ko som gick med et mjölkspann på hornen. Det var en stor og vacker ko, och juvret stod så fullt och trint.

"Ack var så snäll och mjölka mig, du", sa kon, "ty jag är så mjölkstinn. Dryck så mycket du vill och häll resten på klövarna mina, så ska jag hjälpa dig igen, jag."

Flickan gjorde som kon bad. Bara hon tog i spenarna, så sprutade mjölken i spannet; så drack hon sig otörstig, och resten hällde hon på klövarna, och spannet hängde hon på hornen igen.

Då hon hade gått ännu ett stycke längre fram, mötte hon en stor gumse, och den hade så tjock och lång ull att den gick och släpade den efter sig, och på ena hornet hängde en stor sax.

"Ack, klipp mig du", sa gumsen, "ty här går jag och släpar på all denna ullen, och det är så varmt att jag är färdig att kvävas. Tag så mycket du vill, och linda resten om halsen min, så ska jag hjälpa dig igen."

Ja, hon var genast villig, och gumsen la sig själv upp i hennes knä. Den låg så stilla och hon klippte så behändigt att han inte fick den minsta rispa i skinnet en gång. Så tog hon så mycket hon ville av ullen, och resten lindade hon om halsen på gumsen.

Ett stycke längre fram kom hon till ett äppelträd, och det var så fullt med äpplen att alla grenarna hängde ned mot jorden, och invid stammen stod en liten stång.

"Ack, var så snäll och plocka äpplena av mig du", sa det, "så att grenarna mina kan räta ut sig, ty det kostar på att stå så här krokig. Men slå för all del sakta och vackert, så att du inte skadar mig. Ät så mycket du vill och lägg resten invid roten min, så ska jag hjälpa dig igen, jag."

Ja, hon plockade dem hon kunde nå, och sedan tog hon stången och slog försiktigt ned de andra äpplena. Så åt hon sig mätt, och resten la hon ordentligt invid roten.

Så gick hon ett långt, långt stycke, och då kom hon till en stor gård. Där bodde en trollkäring med dottern sin. Hon gick in och frågade om hon kunde få tjänst.

"Ah, det är inte lönt", sa trollkäringen. "Vi ha haft många, men ingen av dem har dugt någonting till."

Men flickan bad så vackert att de äntligen skulle ta henne i tjänst. Ja, så skulle de då försöka, och så gav trollkäringen henne ett såll och bad henne hämta vatten i det.

Flickan tyckte allt att det var orimligt att hämta vatten i ett såll; men hon gick i alla fall. Då hon kom till brunnen, sjöng småfåglarna:

"Smet i ler,

Lägg i strå!

Smet i ler,

Lägg i strå!"

Ja, det gjorde hon, och så kunde hon bära vatten i sållet bra nog; men då hon kom hem med vattnet och trollkäringen fick se sållet, sa hon: "Det har du inte sugit ur ditt eget bröst!"

Så sa trollkäringen att hon skulle gå i fjöset och mocka och mjölka. Men då hon kom dit var där en grep så stor och tung att hon inte rådde med den; hon kunde inte lyfta den en gång. Hon visste nu alls inte hur hon skulle bära sig åt; men fåglarna sjöng att hon skulle ta kvastskaftet och kasta ut litet, så skulle allt det övriga följa efter. Det gjorde hon, och knappt var det gjort förrän fähuset var så rent som om det hade varit både mockat och sopat.

Nu skulle hon till att mjölka korna, men de var så oroliga. De sparkade och stretade så att hon omöjligen kunde komma åt att mjölka dem. Men då sjöng fåglarna utanför:

"Liten stråle,

Snälla, gjut

Till småfåglarna ut!"

Ja, det gjorde hon, hon sprutade en liten stråle ut till småfåglarna, och genast stod alla korna stilla och lät henne mjölka sig. De varken stretade eller sparkade; de lyfte inte ett ben en gång.

Då trollkäringen såg henne komma in med mjölken, sa hon: "Det har du inte sugit ur ditt eget bröst; men nu kan du ta denna svarta ullen och tvätta den vit."

Detta visste då flickan slätt inte hur hon skulle kunna komma ut med, ty hon hade aldrig sett att någon kunnat tvätta svart ull vit. Men hon sa ingenting; hon tog ullen och gick ut till brunnen med den. Då sjöng småfåglarna att hon skulle ta ullen och lägga den i den stora byttan som stod där, så blev den nog vit.

"Nej, nej", sa trollkäringen, då hon kom in med ullen, "dig vill jag inte ha kvar, du kan ju göra allting; du skulle reta livet ur mig till sist; det är bäst du får respass."

Så satte käringen fram tre skrin, ett rött, ett grönt och ett blått, och flickan skulle få ta vilket hon ville av dessa, och det skulle vara lönen hennes. Hon visste nu inte vilket hon skulle ta, men småfåglarna sjöng:

"Ta inte det gröna

Ta inte det röda,

Men ta det blå.

Som vi ha satt

Tre kors på!"

Hon tog då det blå, såsom fåglarna sjöng.

"Tvi vale dig också", sa trollkäringen, "det ska du nog komma att umgälla."

Då flickan nu skulle gå, sköt trollkäringen en glödande järnstång efter henne, men hon sprang bakom dörren med detsamma och gömde sig så att den inte träffade henne, ty småfåglarna hade sagt henne hur hon skulle bära sig åt.

Hon gick nu så fort hon kunde, men då hon kom nära äppelträdet, hörde hon att det började rassla så på vägen. Det var trollkäringen och dottern hennes som kom efter. Flickan blev så rädd att hon inte visste var hon skulle göra av sig.

"Kom hit till mig, du", sa äppelträdet, "så ska jag hjälpa dig. Gå under grenarna mina och göm dig, ty om de få fatt på dig, så tar de skrinet ifrån dig och river ihjäl dig."

Ja, det gjorde hon; och rätt som det var, så kom trollkäringen och dottern hennes.

"Har du sett någon jänta som gått här, du?" sa trollkäringen.

"Åh ja", sa äppelträdet, "men ni kan väl aldrig hitta henne."

Då vände trollkäringen om och reste hem.

Flickan gick och sprang ett stycke vidare, men då hon kom nära gumsen, hörde hon att det började rassla på vägen så att hon inte visste var hon skulle göra av sig, så ängslig och rädd blev hon. Ty hon kunde nog förstå att det var trollkäringen som hade åtrat sig.

"Kom hit till mig, du, så ska jag hjälpa dig", sa gumsen; "göm dig under ullen min, så ser de dig inte; annars tar de skrinet ifrån dig och river ihjäl dig."

Rätt som det var kom trollkäringen farande.

"Har du sett någon jänta som gått här, du?" sa hon till gumsen.

"Ah ja", sa gumsen, "för en stund sedan. Hon sprang fort."

Då flickan nu hade kommit så långt bort som till kon, hörde hon det rassla bakom sig på vägen igen.

"Kom hit till mig, du", sa kon, "så ska jag hjälpa dig. Göm dig under juvret mitt; annars kommer trollkäringen och tar skrinet ifrån dig och river ihjäl dig."

Det dröjde inte länge innan hon kom.

"Har du sett någon jänta som gått här, du?" sa trollkäringen till kon.

"Ja, för en stund sedan", sa kon. Trollkäringen vände då om och reste hem igen.

Då flickan hade kommit ett långt, långt stycke fram och inte var långt från risåkern, hörde hon att det började rassla på vägen. Hon blev både ängslig och rädd, ty hon kunde nog förstå att det var trollkäringen som hade vänt om igen.

"Kom hit till mig du, så ska jag hjälpa dig", sa risåkern. "Kryp under kvistarna mina så de inte ser dig; annars tar de skrinet ifrån dig och river ihjäl dig."

Ja, hon skyndade sig inunder kvistarna på risåkern.

"Har du sett någon jänta som gått här, du?" sa trollkäringen till risåkern.

"Någon jänta?" svarade risåkern bara, och var så arg att det frasade om honom, och gjorde sig så stor att det inte var att tänka på att komma över den. Då hade trollkäringen ingen annan råd än att vända om och resa hem igen.

Då flickan kom hem, blev både käringen och dottern hennes ännu mera avundsjuka på henne än de hade varit förut, ty nu var hon ändå mycket vackrare, och så fin att det var en lust att se på henne. Hon fick inte vara inne hos dem; de jagade henne ut i svinhuset, for der skulle hon hålla till. Här tvättade hon nu så fint och rent, och så öppnade hon skrinet och ville se vad det var hon hade fått i lön. I detsamma hon öppnade det, så var der så mycket guld och silver och så många fagra saker i det, att både väggar och tak blev överhöljda med detta, och det var mycket praktfullare i svinhuset än i den stoltaste kungsgård.

Då styvmodern och dottern hennes fick se detta, blev de alldeles utom sig och började fråga henne hur tjänsten hade varit.

"Ah", svarade hon, "det kan ni väl veta, då jag fått en sådan lön. Det var sådant folk och en sådan fru att tjäna hos, att det knappt finns maken."

Då ville halvsystern nödvändigt bort och tjäna, så att även hon skulle kunna få sig ett sådant guldskrin. De satte sig då till att spinna igen. Nu skulle dottern spinna blår och styvdottern lin, och den som tråden först gick af för, skulle ned i brunnen. Det dröjde inte länge förrän det gick af för dottern, och så kastade de henne i brunnen.

Nu gick det på samma sätt. Hon föll till botten, men slog sig inte, och sedan kom hon på en vacker grön äng. Då hon hade gått ett stycke, kom hon till risåkern.

"Trampa inte hårt på mig du, så skall jag hjälpa dig igen", sa den.

"Ah, vad bryr jag mig om en rishög", sa hon och gjorde sig tung och trampade på risåkern så att det knakade i den.

Litet längre fram kom hon till kon, som gick der så mjölkstinn.

''Var så snäll och mjölka mig du", sa kon, "så skall jag hjälpa dig igen. Drick så mycket du vill, men häll resten på klövarna mina."

Ja, det gjorde hon då. Hon mjölkade kon, och så drack hon så länge hon orkade, men då fanns det ingenting kvar att slå på klövarna; och mjölkspannet slängde hon bort över backen och gick.

Då hon hade gått ännu ett stycke, kom hon till gumsen som gick och släpade ullen efter sig.

"Ah, var så snäll och klipp mig du, så skall jag tjäna dig igen, jag", sa gumsen. "Tag så mycket af ullen du vill, men linda resten omkring halsen på mig."

Det gjorde hon, men hon gick så ovårdsamt till väga att hon klippte stora stycken ur skinnet, och all ullen tog hon med sig.

Efter en stund kom hon till äppelträdet, som stod alldeles nedböjt och bar på äpplena sina.

"Var så snäll och plocka äpplena af mig du, så att grenarna mina kunna räta ut sig, ty det kostar på att stå så här krokig", sa äppelträdet; "men var försiktig, så att du inte skadar mig; ät så mycket du vill, men lägg resten vackert invid roten min, så skall jag hjälpa dig igen."

Hon plockade af de närmaste och slog med stången ned dem hon inte kunde nå, men hon brydde sig inte om någonting, och ryckte och slog ned stora grenar och åt tills hon inte orkade mer. Och så kastade hon resten under trädet.

Då hon hade gått ett stycke till, kom hon till gården der trollkäringen bodde. Där begärde hon tjänst. Trollkäringen sa att hon ingen tjänsteflicka ville ha, ty antingen dugde de inte till någonting, eller också var de alltför klipska och lurade henne på det hon ägde och hade. Men flickan gav sig inte, hon, utan sa att hon ville ha tjänst, och så sa trollkäringen att hon skulle ta henne och försöka om hon dugde till någonting.

Det första hon fick göra var att hämta vatten i sållet. Ja, hon gick till brunnen och hällde vatten i sållet; men lika fort som hon hällde i, rann det ut igen.

Då sjöng fåglarna:

"Smet i ler,

Lägg i strå!

Smet i ler,

Lägg i strå!

Men hon brydde sig inte om fågelsången; hon kastade ler efter fåglarna så att de flög långt bort. Hon måste då gå hem igen med tomt såll och fick bannor af trollkäringen.

Så skulle hon mocka i fjöset och mjölka korna; men det tyckte hon sig vara alltför god till. Hon gick in i fjöset i alla fall; men då hon kom dit, rådde hon inte med grepen, så stor och tung var den. Fåglarna sa detsamma till henne som de hade sagt till hennes halvsyster, men i stället för att lyssna, tog hon gödsel och kastade efter fåglarna.

Då hon skulle till att mjölka, var korna oroliga och spände och sparkade. För var gång hon hade fått litet i spannet, slog de omkull den.

Fåglarna sjöng:

"Liten stråle,

Snälla, gjut

Till småfåglarna ut!"

Men hon piskade och slog korna, kastade och slängde allt vad hon kunde komma över efter fåglarna, och bar sig åt så det var skam att se. Och hon fick heller varken mockat eller mjölkat.

När hon sedan kom in, fick hon både stryk och bannor af trollkäringen. Så skulle hon tvätta den svarta ullen vit, men det gick inte bättre med det.

Detta tyckte trollkäringen var för galet, och så satte hon fram tre skrin, ett rött, ett grönt och ett blått, och sa att henne hade hon inte nytta af, ty hon dugde inte till något. Men till lön skulle hon ändå få ta vilket skrin hon ville.

Då sjöng fåglarna:

"Ta inte det gröna,

Ta inte det röda,

Men ta det blå,

Som vi ha satt

Tre kors på!"

Hon brydde sig inte om vad fåglarna sjöng, utan tog det röda, som skimrade mest. Så gav hon sig därifrån och gick hem, och hon fick då gå i frid och ro; det var ingen som satte efter henne.

Då hon kom hem, blev modern en smula glad, och de gick strax in i storstugan och satte skrinet der. De trodde att det inte fanns annat än guld och silver i det, och tänkte att både väggar och tak skulle bli förgyllde. Men då de öppnade skrinet, så vältrade sig fram ur det bara ormar och paddor. Och när dottern öppnade munnen, så gick det på samma sätt: fram kröp både ormar och paddor och allt otyg som tänkas kunde, så att det till sist blev omöjligt att vara under samma tak med henne. Det var den lön hon fick för det att hon hade tjänat trollkäringen.

OPP

Gudbrand i Liden

Det var en gång en man som hette Gudbrand. Han hade en gård som låg långt borta i en åslid, och därför kallade de honom Gudbrand i Liden. Han och hans hustru levde så väl tillsammans och var så gott förlikta att allt vad mannen gjorde, syntes hustrun var så väl gjort att det aldrig kunde göras bättre. Hur han än bar sig åt, tyckte hon att det var det bästa. De hade sitt jordstycke, och hundra daler hade de liggande på kistbotten och i fjöset två klavbundna kor.

Men så sa hustrun en dag till Gudbrand: "Jag tycker vi skulle leda den ena kon till stan och sälja henne, jag, så vi kunde få oss litet handpengar. Vi är så bärgat folk att vi borde ha något att röra oss med, vi också, liksom andra har. De hundra dalerna som ligga på kistbotten, få vi inte röra. Men jag vet inte vad vi skola göra med mer än en ko. Och litet vinnas också därpå att jag slipper sköta mer än den ena kon i stället för att jag nu får gå och pyssla med och ge foder åt två."

Ja, det tyckte Gudbrand var både riktigt och förnuftigt talat; han tog strax kon och gick till staden med för att sälja den. Men då han kom till staden, var där ingen som ville köpa kon. Nåja, tänkte Gudbrand, så kan jag väl gå hem igen med kon min; jag vet jag har både bås och klave till den, och det är inte längre hem än hit. Och därmed gav han sig på hemvägen igen.

Men då han hade kommit ett stycke på vägen, mötte han en som hade en häst han skulle sälja. Då tyckte Gudbrand det var bättre att ha häst än ko, och så bytte han med honom.

Då han åter hade gått ett stycke, mötte han en som gick och drev en fet gris framfor sig, och så tyckte Gudbrand det var bättre att ha fet gris än häst, och bytte så med honom.

Därpå gick han ett stycke till. Så mötte han en man med en get och tänkte att det väl ändå var bra mycket bättre att ha get än gris, och därför bytte han med honom som rådde om geten.

Så gick han ett långt stycke tills han mötte en man som hade ett får.Med honom bytte han, ty han tänkte: det är allt bättre att ha får än get.

Då han nu hade gått en stund igen, mötte han en man med en gås. Så bytte han bort fåret mot gåsen.

Och då han hade gått ännu ett långt, långt stycke, mötte han en man med en tupp. Med honom bytte han, ty han tänkte som så: det må väl vara bättre att ha tupp än gås.

Han gick nu tills det var långt lidet på dagen, men då började han bli hungrig. Så sålde han tuppen för tolv skilling och köpte sig mat för dem, ty det är då alltid bättre att bärga livet än att ha tupp, tänkte Gudbrand i Liden.

Därpå gick han vidare hemåt tills han kom till närmaste granngård, och där gick han in.

"Hur har det gått for dig i stan?" sporde folket där.

"Ah, så där", svarade Gudbrand, "inte kan jag rosa lyckan min, och inte kan jag lasta den heller." Och därpå berättade han alltsammans, hur det hade gått honom från början till slut.

"Ja, du lär väl inte bli väl mottagen när du kommer hem till hustrun din", sa mannen på gården. "Gud hjälpe dig, jag ville inte vara i dina kläder."

"Jag tycker det kunde ha gått mycket värre, jag", sa Gudbrand i Liden. "Men antingen det nu har gått galet eller väl, så har jag så snäll hustru att hon aldrig säger något, hur jag än bär mig åt."

"Ja, det har jag hört, men jag tror det inte", sa grannen.

"Ska vi slå vad?" sa Gudbrand i Liden. "Jag har hundra dalar liggande hemma på kistbotten. Törs du hålla lika emot?"

Ja, de slog vad, och så blev Gudbrand där till kvällen, och när det började mörkna, så följdes de åt till hans gård. Där stannade grannen utanför dörren och skulle lyssna medan Gudbrand själv gick in till hustrun.

"God kväll!" sa Gudbrand i Liden då han kom in.

"God kväll!" sa hustrun, "Gud ske lov att du är hemma igen!"

Ja, det var han då. Så frågade hustrun hur det hade gått honom i staden.

"Åh, så där", svarade Gudbrand; "det är just ingenting att rosa. Då jag kom till stan, var där ingen som ville köpa kon, så bytte jag bort den mot en häst, jag."

"Ja, det ska du riktigt ha tack för", sa hustrun. "Vi är så bärgat folk att vi kunna åka till kyrkan, vi, så väl som andra. När vi har råd att hålla häst, så kunna vi gärna lägga oss till en, också - Gå ner och sätt in hästen, barn!"

"Ja", sa Gudbrand, "jag har nog inte hästen heller, jag. Då jag kom ett stycke på vägen, bytte jag bort den mot en gris."

"Nej, nej!" ropte hustrun, "det var då riktigt som jag själv skulle gjort det! Det ska du minsann ha tack för. Nu kan vi få fläsk i huset och någonting att bjuda folk på när de komma till oss, vi också. Vad skulle vi med hästen? Då skulle folk ha sagt att vi hade blivit stora på det att vi inte längre kunna gå till kyrkan som förr - Gå ner och släpp in grisen, barn!"

"Men jag har nog inte grisen här heller", sa Gudbrand. "Då jag kom ett stycke längre fram, bytte jag bort den mot en mjölkget."

"Nej, vad du gör allting väl!" ropte hustrun. "Vad skulle jag med grisen, när jag rätt tänker på saken; folk skulle ha sagt: där borta äter de upp allt vad de har; nej, tacka vill jag en get, då får jag både mjölk och ost, och geten har jag kvar ändå Släpp in geten, barn!" sa hustrun.

"Nej, jag har nog inte geten heller, jag", sa Gudbrand. "Då jag kom ett stycke till vägs, bytte jag bort geten och fick en duktig tacka för den."

"Ja", ropte hustrun, "det är som jag säger: du har gjort det alldeles som jag skulle önskat mig det alltsammans, precis som om jag själv hade varit med. Vad skulle vi med geten? Jag hade då fått klättra i berg och dalar för att få den ned igen till kvälls. Nej, har jag tacka, så kan jag få ull och kläder i huset och mat också Gå ned och släpp in tackan, barn!"

"Men jag har nog inte tackan längre heller, jag", sa Gudbrand, "ty då jag hade gått en stund, bytte jag bort den mot en gås."

"Tack ska du ha för det", sa hustrun, "och många tack ändå! Vad skulle jag med tackan? Jag har ju varken rock eller ten, och inte bryr jag mig om att slita och släpa och väva kläder heller. Vi kan köpa kläder nu som förr, och nu får jag gåsbröst, som jag länge har längtat efter, och nu kan jag få dun i lilla kudden min - Gå ned och släpp in gåsen, barn!"

"Ja, jag har nog inte gåsen heller, jag", sa Gudbrand; "då jag hade kommit ett stycke längre på vägen, bytte jag bort den mot en tupp."

"Gud vet var du har hittat på allt!" ropte hustrun. "Det är alldeles som jag skulle gjort det själv. En tupp! Det är ju detsamma som om du hade köpt ett åtta-dagars-ur, ty var morgon gal tuppen klockan fyra, och på det sättet kan vi också komma på benen i rätt tid. Vad skulle vi väl med gåsen? Inte kan jag laga gåsbröst, och min kudde kan jag ju fylla med starrgräs - Gå ner och släpp in tuppen, barn!"

"Men jag har nog inte tuppen kvar heller, jag", sa Gudbrand. "Då jag hade gått ännu ett stycke, blev jag utsvulten, och så måste jag sälja tuppen för tolv skilling för att bärga livet."

"Nå, Gud ske lov för att du gjorde det!" ropte hustrun; "hur du ställer till, gör du allting precis som jag skulle önskat det. Vad skulle vi också med tuppen? Vi är ju våra egna herrar, vi kan ligga så länge vi vil om mornarna.

Gud ske lov! När jag nu har fått dig hem igen, du som ställer med allting så bra, så behöver jag varken tupp eller gås, varken gris eller kor."

Nu öppnade Gudbrand dörren. "Nå, har jag vunnit de hundra dalerna?" sa han, och det måste då grannen medge att han hade gjort.

Innhald


Norska folksagor och äventyr, litteratur  

Norska folksagor och äventyr, opp Seksjon Sett Neste

Norska folksagor och äventyr BRUKARGAID: [Lenke]
© 2010–2017, Tormod Kinnes. [E-post]  ᴥ  Ansvarsfråskriving: [Lenke]