Norsk del, Gullvekta
Norska folksagor och äventyr  ❀ 3
Seksjon › 22 Sett Søk Førre Neste

Finn ordbøker

Reservasjonar Innhald  

Varför björnen är stubbsvansad

Björnen mötte en gång räven, som kom lunkande med en knippa fisk som han hade stulit.

"Var har du fått den ifrån?" frågade björnen.

"Jag har varit ute och metad, herr björn", svarade räven. Då fick björnen också lust att lära sig meta och bad räven säga honom hur han skulle bära sig åt.

"Det är en simpel sak för dig", svarade räven, "och snart lärd. Du behöver bara gå ut på isen, hugga dig ett hål och sticka ned svansen neri där. Och så måste du hålla den der bra länge. Du får inte bry dig om att det svider litet: det är när fisken biter. Ju längre du kan hålla den der, dess mera fisk får du. Och rätt som det är, så ska du tvärt rycka upp."

Ja, björnen gjorde som räven hade sagt och höll svansen både länge och väl nere i vaken tills den var riktigt fastfrusen. Då ryckte han den tvärt upp - tvärt av - och nu går han och larvar stubbsvansad än i dag.

OPP

Tuppen, göken och orrtuppen

Tuppen, göken och orrtuppen hade en gång köpt en ko tillsammans. Då det inte gick an att dela den och de inte kunde förlikas om att lösa ut varandra, blev de ense om att den som vaknade först om morgonen skulle ha kon. Tuppen vaknade först.

"Nu är kon min!

Nu är kon min!"

sa tuppen. Då tuppen gol vaknade göken.

"Halv ko!

Halv ko!"

sa göken. Då göken gol vaknade orrtuppen.

"Käre mina bröder, del som rätt är och skäl är -

Rätt är och skäl är! Tsio! tsi!"

sa orrtuppen.

Kan du nu säga mig vem som borde ha kon?

OPP

De sju fålarna

Det var en gång fattig-folk som bodde i en usel stuga långt borta i skogen, och för dem var det inte mera än från handen i munnen och knappt det. Men de hade tre söner, och den yngste av dem var då Askepilten [1]; för han gjorde inte annat än låg och grävde i askan.

En dag sa den äldsta gossen att han ville ut och tjäna. Det fick han strax lov till, och han vandrade då ut i världen. Han gick och han gick hela dagen, och då det led mot kvällen, kom han till en kungsgård. Där stod kungen ute på trappan och frågade vart han skulle hän.

"Ah, jag går nog och hör efter tjänst jag, far!" sa gossen.

"Vill du tjäna hos mig och vakta de sju fålarna mina?" frågade kungen.

"Om du kan vakta dem en hel dag och säga mig om kvällen vad de ätit och druckit, så ska du få prinsessan och halva riket, men kan du inte det, så skär jag tre röda remmar av ryggen din."

Ja, det tyckte gossen var ett lätt arbete; det skulle han nog göra, mente han.

Om morgonen, då det begynte att ljusna till dag, släppte stallmästaren de sju fålarna. De sprang och gossen bak efter; och så må tro att det gick både över berg och dalar, genom buskar och kärr.

Då gossen hade sprungit sålunda en god stund, begynte han att bli trött, och då han hade hållit på ännu ett stycke, hade han fått nog av hela vaktningen, och med detsamma kom han till en berghåla. Där satt en gammal käring och spann på en handten.

Då hon fick se gossen som sprang efter fålarna så svetten dröp av honom, ropte käringen: "Kom hit, kom hit, min vackra gosse, ska jag löska dig!"

Det ville gossen gärna. Hn satte sig i berghålan hos käringen och la huvudet sitt i hennes knä, och så löskade hon honom hela dagen medan han låg och latade sig.

Då det led mot kvällen ville gossen gå. "Jag må likaså gärna gå hem igen", sa han, "för till kungsgården kan det inte gagna att jag kommer."

"Vänta litet till i mörkningen", sa käringen, "så kommer kungens fålar här förbi igen; så kan du springa hem igen med dem; det är ingen som vet att du har legat här hela dagen i stället för att vakta fålarna."

Då de nu kom, gav hon gossen en vattenflaska och en mosstapp; det skulle han visa kungen och säga att det var sådant de sju fålarna åt och drack.

"Har du nu vaktat troget och väl hela dagen då?" sa kungen då gossen kom fram till honom om kvällen.

"Ja, jag har nog det", sa gossen.

"Så kan du väl säga mig vad det är de sju fålarna mina ätit och druckit?" sporde kungen.

Ja, gossen viste fram vattenkrukan och mosstappen han hade fått av käringen. "Där ser du maten och där ser du drickan deras", sa gossen.

Men då såg kungen nog hur han hade vaktat, och han blev så ond att han befallde att de skulle jaga honom hem på ögonblicket. Men först skulle de skära tre röda remmar av ryggen på honom och strö salt i.

Då gossen kom hem igen, kan man nog veta hur han var till mods; en gång hade han gått ut för att få tjänst, sa han, men det gjorde han aldrig mera.

Dagen efter sa den andre sonen att han ville ut i världen och pröva sin lycka, Föräldrarna sa nej, och bad honom att se på ryggen på brodern sin. Men gossen gav sig inte, han blev vid sitt, och sent omsider fick han då lov, och la i väg.

Då han hade gått hela dagen, kom han också till kungsgården; där stod kungen ute på trappan och sporde vart han skulle hän, och då gossen svarade att han gick och hörde efter tjänst, sa kungen att han kunde få tjänst hos honom och vakta de sju fålarna hans. Och så satte kungen samma straff och samma lön för honom som han hade satt för brodern. Ja, gossen var strax villig till det; han stadde sig i tjänst hos kungen, för han skulle nog passa fålarna och säga kungen vad de åt och drack, mente han.

I daggryningen om morgonen släppte stallmästaren de sju fålarna. De åstad igen över berg och dal, och gossen bak efter. Men honom gick det likasom brodern; då han hade sprungit efter fålarna en lång, lång stund så han både var svettig och trött, kom han förbi en berghåla där en gammal käring satt och spann på en handten, och hon ropte till gossen: "Kom hit, kom hit, min vackra gosse, ska jag löska dig."

Det tyckte gossen väl om. Han lät fålarna löpa sin väg och satte sig i berghålan hos käringen. Så satt och så låg han, och latade sig gjorde han hela dagen.

Då fålarna kom tillbaka mot kvällen, fick han också en mosstapp och en vattenflaska av käringen, som han skulle visa kungen. Men då nu kungen sporde gossen: "Kan du nu säga mig, vad de sju fålarna mina äta och dricka?" och gossen stack fram mosstappen och vattenkrukan och sa: "Ja, där ser du maten och där ser du drycken deras" – blev kungen vred igen och befallde att de skulle skära tre röda remmar ur ryggen på gossen och strö salt i och jaga honom hem på ögonblicket.

Då nu gossen kom hem igen berättade han också hur det hade gått med honom, och sa att en gång hade han gått ut för att få tjänst, men det gjorde han nog aldrig mera.

Den tredje dagen ville Askepilten i väg. Han hade nog lust till att pröva att vakta de sju fålarna han också, sa han. De andra log och gjorde narr av honom. "När det har gått sålunda med oss, så ska väl du göra det riktigt - du ser ut till det, du, som aldrig har gjort annat än att ligga i askan och gräva", sa de.

"Ja, jag vill nog i väg likaväl, jag", sa Askepilten, "för jag har nu fått det i huvudet." Och för allt bröderna log och föräldrarna också, så hjälpte det inte; Askepilten la i väg.

Då han nu hade gått hela dagen, kom han också till kungsgården i mörkningen. Där stod kungen ute på trappan, och sporde, vart han skulle hän.

"Jag går jag och hör efter tjänst", sa Askepilten.

"Var är du från då?" sporde kungen, för han ville veta litet bättre besked nu förrän han stadde någon i tjänst. Askepilten berättade då var han var ifrån och sa att han var broder till de två som hade vaktat de sju fålarna åt kungen, och så sporde han om inte han kunde få pröva att vakta dem nästa dag.

"Åh tvi!" sa kungen - han blev riktigt ond bara han kom ihåg dem - "är du broder till de två, så duger du väl inte stort du heller; dylika har jag haft nog av!"

"Ja, men sedan jag nu är kommen hit, kunde jag väl få lov att försöka, jag också", sa Askepilten.

"Ah ja, vill du äntligen ha ryggen din flådd, så gärna för mig", sa kungen.

"Jag vill nog hellre ha prinsessan, jag", sa Askepilten.

Om morgonen i dagningen släppte stallmästaren ut de sju fålarna igen, och de åstad över berg och dal, genom buskar och kärr, och Askepilten bak efter. Då han hade sprungit sålunda en god stund, kom han också till berghålan; där satt den gamla käringen igen och spann på handtenen sin och ropte till Askepilten: "Kom hit, kom hit, min vackra gosse, ska jag löska dig!" sa hon.

"Kyss mig bak, kyss mig bak!" sa Askepilten, han hoppade och sprang och höll i fålesvansen.

Då han väl var kommen förbi berghålan, sa den yngsta fålen: "Sätt dig upp på ryggen min du, för vi har lång väg ännu", och det gjorde han.

Så reste de ett långt, långt stycke till.

"Ser du något nu?" sa fålen.

"Nej!" sa Askepilten. De reste då ett gott stycke igen.

"Ser du något nu?" sporde fålen.

"Ah nej", sa gossen. Då de hade rest ett långt, långt stycke, sporde fålen igen: "Ser du något nu då?"

"Ja, nu tycker jag det syns något vitt", sa Askepilten; "det ser ut som en stor, tjock björkstubbe."

"Ja, där ska vi in", sa fålen. Då de kom till stubben, tog den äldste fålen och böjde den åt sidan, - så var där en dörr, där stubben hade stått; - innanföre var det en liten stuga, och i stugan var där inte stort annat än en liten spis och ett par stolar; men bakom dörren hängde ett stort rostigt svärd och en liten kruka.

"Kan du svänga svärdet?" sporde fålen. Askepilten försökte, men han kunde inte; så måste han ta sig en dryck ur flaskan, först en gång, så en gång till och så ändå en gång, och nu kunde han handtera det som ingenting.

"Ja, nu må du ta svärdet med dig", sa fålen, "med det ska du hugga huvudet av oss alla sju på bröllopsdagen din, så blir vi till prinsar igen, som vi förut varit. För vi är bröder till prinsessan du ska få när du kan säga kungen vad vi äta och dricka. Men det är ett fult troll, som har förvandlat oss. När du nu huggit huvudet av oss, må du passa väl på och lägga vart huvud vid ändan av den kropp som det förut satt på; så har trolldomen inte mera makt med oss."

Detta lovade Askepilten, och så reste de vidare.

Då de nu hade rest en lång, lång väg, sporde fålen: "Ser du något?"

"Nej", sa Askepilten. Så reste de en god stund ändå.

"Än nu?" sporde fålen; "ser du något nu?"

"Ah nej!" sa Askepilten. Så reste de många, många mil igen, både över berg och över dalar.

"Nu då?" sa fålen; "ser du inte något ännu?"

"Jo", sa Askepilten, "nu ser jag likasom en strimma som blånar långt, långt borta."

"Ja, det är en älv det", sa fålen; "den ska vi över."

Över älven gick det en lång, vacker bro, och då de var komne på den andra sidan, reste de igen ett långt, långt stycke. Så sporde fålen igen om inte Askepilten såg något.

Jo, den gången såg han det svartnade något långt borta, likasom ett kyrkotorn.

"Ja, där ska vi in igen", sa fålen.

Då fålarna kom in på kyrkogården, blev de till människor igen och såg ut som kungasöner med så präktiga kläder att det lyste av dem; och så gick de in i kyrkan och anammade bröd och vin av prästen som stod för altaret. Askepilten gick också in, men då prästen hade lagt händerna på prinsarna och läst välsignelsen, gick de ut ur kyrkan igen, och det gjorde Askepilten också. Men han tog med sig en vinflaska och en oblat.

Med detsamma de sju kungasönerna kom ut från kyrkogården, blev de till fålar igen. Askepilten satte sig upp på ryggen av den yngste, och så gick det tillbaka igen den samma väg de var komne, men ändå mycket, mycket fortare än det gick åstad. Först reste de över bron, så förbi stubben och så förbi käringen som satt i berghålan och spann, och det gick så fort att Askepilten inte kunde höra det käringen skrek efter honom. Men så mycket hörde han, så att han förstod hon var mäkta ond.

Det var nästan mörkt då de kom tillbaka till kungsgården om kvällen, och kungen själv stod på gården och väntade på dem.

"Har du nu vaktat troget och väl hela dagen?" sa kungen till Askepilten.

"Jag har gjort mitt bästa, jag", svarade Askepilten.

"Så kan du väl säga mig, vad de sju fålarna mina ätit och druckit?" sporde kungen.

Askepilten tog då fram oblaten och vinflaskan och viste kungen. "Där ser du maten och där ser du drycken deras", sa han.

"Ja, du har vaktat troget och väl", sa kungen; "och du ska ha prinsessan och halva riket."

Så blev där lagat till bröllop och det skulle vara så präktigt och fint att det skulle både höras och spörjas, sa kungen. Men då de nu satt vid bröllopsbordet, reste brudgummen sig och gick ned i stallet, för han hade glömt något där, och det måste han gå efter, sa han. Då han kom dit ned, gjorde han som fålarna hade sagt, och högg huvudet av dem alla sju, först av den äldste och så av de andra efter som de var gamla till, och så passade han noga på att lägga vart huvud vid ändan på den fålen det hade suttit på. Och allt som han gjorde det, blev de till prinsar igen. Då han kom in till bröllopsbordet med de sju prinsarna, blev kungen så glad att han både kysste och klappade Askepilten; och bruden hans blev ännu gladare i honom än hon förr hade varit.

"Det halva riket har du nu fått", sa kungen, "och det andra halva riket ska du få efter min död; för sönerna mina kan skaffa land och riken själva, nu då de är blivna prinsar igen."

Så kan det väl hända att det blev glädje och fröjd vid detta bröllop. Jag var också med; men det var ingen som hade tid att komma ihåg mig: jag fick inte annat än en smörgås, den la jag på kakelugnen, och brödet brändes och smöret rann, och aldrig fick jag igen ett endaste grand.

Anteckning

  1. Askepilten: det samma som Askefis(en). Någon som legat i spisen, grävande i askan - Pilt är gosse, pys, mann, liten gris och annat. Fisa kan vara uttryck för at blåsa; till ex. blåsa i askan, o.a.

Innhald


Norska folksagor och äventyr, litteratur  

Norska folksagor och äventyr, opp Seksjon Sett Neste

Norska folksagor och äventyr BRUKARGAID: [Lenke]
© 2010–2017, Tormod Kinnes. [E-post]  ᴥ  Ansvarsfråskriving: [Lenke]