Norsk del, Gullvekta
Norska folksagor och äventyr  ❀ 6
Seksjon › 22 Sett Søk Førre Neste

Finn ordbøker

Reservasjonar Innhald  

Hönan som skulle till Dovrefjäll för att inte all världen skulle förgås

Det var en gång en höna som hade flugit upp och satt sig i ett eketräd till kvällen. Om natten drömde den att kom den inte till Dovrefjäll, så skulle all världen förgås. Bäst som det var, hoppade den ned och gav sig på vägen.

Då den hade gått ett stycke, mötte den en hane.

"God dag, hane pane", sa hönan.

"God dag, höna pöna; vart ska du hän, så tidigt?" sa hanen. Å, jag ska till Dovrefjäll, for att inte all världen ska förgås", sa hönan.

"Vem har sagt dig det, höna pöna?" sa hanen; "Jag satt i eken och drömde det i natt", sa hönan.

"Jag vill följa med, jag", sa hanen. Ja, så gick de ett långt stycke, så mötte de en and.

"God dag, ande vande", sa hanen.

"God dag, hane pane, vart ska du hän så tidigt?" sa anden.

"Jag ska till Dovrefjäll för att inte all världen ska förgås", sa hanen.

"Vem sa dig det, hane pane?"

"Höna pöna", sa hanen.

"Vem sa dig det, höna pöne?" sa anden.

"Jag satt i eken och drömde det i natt", sa hönan.

"Jag vill följa med", sa anden.

Så la de åstad och gick ett stycke igen, så mötte de en gås.

"God dag, gasse vasse", sa anden.

"God dag, ande vande", sa gåsen, "vart ska du hän så tidigt?"

"Jag ska till Dovrefjäll för att inte all världen ska förgås, sa anden.

"Vem sa dig det, ande vande?" sa gåsen.

"Hane pane."

"Vem sa dig det, hane pane?"

"Höna pöna."

"Varav vet du det, höna pöna?" sa gåsen.

"Jag satt i eken och drömde det i natt, gasse vasse", sa hönan.

"Jag vill vara med", sa gåsen.

Då de hade gått ett stycke igen, så mötte de en räv.

"God dag, räv skräv", sa gåsen.

"God dag, gasse vasse."

"Varthän, räv skräv?"

"Vart ska du själv hän, gasse vasse?"

"Jag ska till Dovrefjäll för att inte all världen ska förgås", sa gåsen.

"Vem sa dig det, gasse vasse?" sa räven.

"Ande vande."

"Vem sa dig det, ande vande?"

"Hane pane."

"Vem sa dig det, hane pane?"

"Höna pöna."

"Varav vet du det, höne pöne?"

"Jag satt i eken och drömde det i natt att om vi inte kommer till Dovrefjäll, så ska all världen förgås", sa hönan.

"Ah, prat", sa räven, "all världen förgås inte om ni inte kommen dit. Nej, kom och följ med mig hem i kulan min; det är mycket bättre, för där är det både gott och varmt."

Ja, de följde med räven hem i kulan hans, och då de var komne dit, la räven duktigt på elden, så de blev sömnige allesammans. Anden och gåsen satte sig i en vrå, men hanen och hönan flög upp på en pinne. Då gåsen och anden väl var somnade, tog räven och la gåsen på glöden och stekte den.

Hönan kände det luktade svett. Den hoppade upp på en högre pinne och sa halvt i sömnen: "Fy, här stinker så, här stinker så!"

"Ah, prat", sa räven, "Röken slår bara ned igenom skorstenen, sätt dig att sova och håll mun!"

Så somnade hönan igen. Räven hade knappt fått gåsen i sig förrän den gjorde detsamma med anden, tog den och la den på glöden och stekte den och till att spisa.

Så vaknade hönan igen och hoppade upp på en högre pinne. "Fy, här stinker så, här stinker så!" sa den, och då fick den ögonen upp och fick se att räven hade spisat dem båda två, både gåsen och anden. Så flög hon upp på den högsta pinnen och satte sig där och tittade upp genom skorstenen.

"Nej, nej, se alla de vackra gäss, som flyga där!" sa hon till räven. Mickel ut och skulle hämta sig en fet stek till. Så väckte hönan hanen och sa hur det har gått med gasse vasse och ande vande. Så flög hane pane och höna pöna ut igenom skorstenen, och om de inte hade kommit till Dovrefjäll, hade det visst varit förbi med all världen.

OPP

Östan om solen och västan om månen

Det var en gång en fattig husman. Han hade många barn och inte stort att ge dem varken av mat eller kläder. Vackra var de alla, men den vackraste var den yngsta dottern. Hon var så dejlig att det inte var någon måtta med det.

Så var det en torsdagskväll sent om hösten, det var styggt väder ute och mycket mörkt, och det regnade och blåste så att det knakade i väggen. De satt allesammans omkring spiseln och hade något att syssla med. Rätt som det var så knackade det tre gånger på rutan. Mannen gick då ut och skulle se vad det var på färde, och då han kom ut, så stod där en stor, stor vitbjörn.

"God kväll du!" sa vitbjörnen.

"God kväll!" sa mannen.

"Vill du ge mig yngsta dottern din, så ska jag göra dig likaså rik, som du nu är fattig!" sa den.

Ja, mannen tyckte det var nog så bra att han skulle bli så rik. Men han tyckte också att han borde tala med sin dotter först, och gick in och sa att det var en stor vitbjörn ute, som lovade han skulle göra dem så rika om han bara kunde få henne. Hon sa nej och ville inte. Så gick mannen ut igen och överenskom med vitbjörnen att den skulle komma igen nästa torsdagskväll och hämta svar. Emellertid övertalade de henne och pratade för henne om all den rikedom de skulle komma till, och om hur gott hon skulle ha det själv. Hon fann sig då i det till sist och tvättade och stökade med trasorna sina, putsade sig så gott hon kunde och höll sig resfärdig. Inte stort var det hon skulle ha med heller.

Nästa torsdagskväll kom vitbjörnen och skulle hämta henne. Hon satte sig upp på ryggen på den med knytet sitt, och så gick det åstad. Då de var kommit ett långt stycke på vägen, sa vitbjörnen: "Är du rädd?"

Nej, det var hon inte.

"Ja, håll dig bara väl fast i ryggen min, så har det ingen fara heller", sa han.

Nu red hon långt, långt bort, och så kom de till ett stort fjäll. Där bultade vitbjörnen på, så gick där upp en port, och de kom in i ett slott där det var många upplysta rum som sken både av guld och silver. Och så var där en stor sal som det stod ett dukat bord uti, och det så präktigt att du inte kan tro hur präktigt det var. Så gav vitbjörnen henne en silverklocka; när det var något hon ville, skulle hon bara ringa på den, så fick hon det. Ja, då hon hade ätit och det led på kvällen, blev hon sömnig efter resan och tyckte att hon kunde ha lust till att lägga sig. Så ringde hon på klockan, och hon hade inte tagit uti den förrän hon kom in i en kammare där det stod en uppbäddad säng, så präktig som någon ville ligga uti, både med silkesdynor och omhängen och guldfransar. Och allt som där var, var av guld och silver. Men då hon hade lagt sig och släckt ljuset kom det en människa och la sig hos henne, och detta var vitbjörnen som kastade hamnen av sig om natten. Men hon fick aldrig se honom; för alltid kom han efter sedan hon hade släckt ljuset, och förr än det var ljust om morgonen var han borta igen.

Det gick både gott och väl en tid; men så började hon på att bli så tyst och sorgsen, för hon gick där ensam hela dagen och längtade hem till föräldrarna och syskonen sina. Då nu vitbjörnen sporde vad det var som felade henne, sa hon att det var så ödsligt där, hon gick där så ensam och längtade hem till föräldrarna och syskonen sina, och det var för det hon inte kunde komma till dem, som hon gick och var sorgsen.

"Det kan det nog bli råd för", sa vitbjörnen; "men du ska lova mig det att du inte talar med din moder ensam, utan bara när de övriga höra på; för hon tar dig vid handen", sa han, "och vill leda dig in i en kammare och tala ensam med dig; men det måste du alls inte göra, annars gör du oss olyckliga båda två."

En söndag kom vitbjörnen och sa att nu kunde de resa till föräldrarna hennes. Ja de reste, och hon satt på ryggen hans, och det gick både långt och länge. Till sist kom de till en stor vit gård. Där sprang hennes syskon ute och lekte och där var så vackert att det var en lust att se det.

"Där bor föräldrarna dina", sa vitbjörnen, "men glöm inte det jag har sagt dig, annars gör du både dig och mig olyckliga."

Nej kors, det skulle hon inte glömma, och då hon var kommen dit, så vände vitbjörnen om.

Det blev sådan glädje då hon kom in till föräldrarna att det inte var något återhåll på den. De tyckte att de inte fullt kunde tacka henne för det hon hade gjort för dem, för nu hade de det så gott, så gott, och alla sporde de henne hur hon hade det där hon var. Hon hade det både gott och väl och hade allt vad hon kunde önska sig, sa hon. Vad hon svarade för resten ska jag inte kunna säga, men jag tror inte de fick någon riktig reda på det. Men så om eftermiddagen, då de hade spisat middag, gick det som vitbjörnen hade sagt: moren ville tala med henne ensam inne i kammaren.

Men dottern mindes vad vitbjörnen hade sagt och ville på intet sätt. "Det vi har att tala om", sa hon, "det kan vi alltid tala om."

Men hur det gick eller inte, så hade moren övertalt henne till sist, och så måste hon säga hur hon hade det. Hon sa då att det alltid kom en människa och la sig hos henne när hon hade släckt ljuset om aftonen. Men honom fick hon aldrig se, för han var alltid borta förr än det blev ljust om morgonen. Det gick hon och sörjde över, för hon tyckte hon ville så gärna se honom, och om dagen gick hon där ensam och det var så ödsligt och tomt.

"Huj, det kan väl vara ett troll du ligger med?" sa moren; "men jag ska lära dig ett sätt så du ska få se honom; du ska få ett stycke ljus av mig. Det kan du ta med dig i barmen; lys så på honom med det när han sover. Men akta dig att du inte dryper talg på honom av det."

Ja, hon tog ljuset och gömde det i sin barm, och om aftonen kom vitbjörnen och hämtade henne. Men då de var komne ett stycke på vägen, sporde vitbjörnen om det inte hade gått så som den hade sagt. Jo, det kunde hon då inte neka till, det.

"Ja, har du lyssnat till din moders råd, så har du gjort oss båda olyckliga, och då är det förbi emellan oss", sa han.

Då hon nu var kommen hem och hade lagt sig, gick det som vanligen: det kom en människa och la sig hos henne. Men då det led ut på natten och hon hörde att han sov, steg hon upp och slog eld, tände på ljuset och lyste på honom och så fick hon se han var den vackraste prins en kunde se för sina ögon. Hon blev så glad för honom att hon tyckte hon inte kunde leva om hon inte fick kyssa honom strax på ögonblicket. Det gjorde hon också, men i detsamma dröp hon tre heta talgfläckar på skjortan hans så att han vaknade.

"Vad har du nu gjort?" sa han. "Nu har du gjort oss olyckliga båda två. Hade du nu bara hållit året ut, så hade jag varit frälst, för jag har en styvmoder som har förhäxat mig så att jag är vitbjörn om dagen och människa om natten. Men nu är det förbi emellan oss, nu måste jag resa från dig till henne. Hon bor på ett slott som ligger östan om solen och västan om månen, och där är en prinsessa med en näsa som är tre alnar lång. Henne ska jag nu ha."

Hon grät och jämrade sig, men det var intet att göra vid det, han måste resa. Då sporde hon om hon då inte kunde få följa med. Nej, det gick inte an.

"Kan du säga mig vägen så ska jag leta upp dig; det kan jag väl få lov till?" sa hon.

Ja, det kunde hon, sa han, men det var ingen väg dit, det låg östan om solen och västan om månen, och dit kunde hon aldrig finna någon väg.

Om morgonen då hon vaknade var både prinsen och slottet borta. Hon låg på en liten grön fläck mitt ini mörka, täta skogen, och vid sidan av henne låg detsamma trasknytet hon hade haft hemifrån. Då hon nu hade gnidit sömnen ur ögonen sina och gråtit sig trött, gav hon sig på vägen. Och så gick hon många, många dagar, till dess hon kom till ett stort berg. Utanför det satt en gammal käring och lekte med ett guldäpple. Henne sporde hon om hon visste vägen till prinsen som var hos styvmoren sin på ett slott som låg östan om solen och västan om månen, och som skulle ha en prinsessa med en näsa som var tre alnar lång.

"Hur känner du honom?" sporde käringen; "kanske det var du, som skulle haft honom?"

"Ja, det var det."

"Jaså, är det du?" sa käringen; "ja, jag vet inte något mera om honom, jag, än att han bor på det slottet som är östan om solen och västan om månen, och dit kommer du sent eller aldrig. Men du ska få låna hästen min och den kan du rida på till grannkäringen min, for kanske hon kan säga dig det. Och när du är kommen fram, så kan du bara slå till hästen under det vänstra örat och be den gå hem igen. Och detta guldäpple kan du ta med dig."

Hon satte sig upp på hästen och red i lång, lång tid, och så kom hon till sist till ett berg där det satt en gammal käring utanför med en nystvinda av guld. Henne sporde hon om hon visste vägen till det slottet som låg östan om solen och västan om månen. Hon sa, som den förra käringen, att hon inte visste något om det, men det var nog östan om solen och västan om månen, "och dit kommer du sent eller aldrig, men du ska få låna hästen min till min närmaste granne. Kanhända hon tör veta det, och när du är kommen dit ska du slå den under det vänstra örat och be den gå hem igen." Och så gav kvinnan henne nystvindan, för den kunde hon nog komma till att få bruka, sa hon.

Flickan satte sig då upp på hästen och red i lång tid igen, och långt om länge kom hon till ett stort berg. Där satt det en gammal käring och spann på en guldrock. Henne sporde hon om hon visste vägen till den prinsen och var det slottet var, som låg östan om solen och västan om månen. Så gick det här likasom förut.

"Kanske det är du, som ska ha den prinsen då?" sa käringen. Ja det var det. Men hon visste inte bättre vägen hon än de andra två. Östan om solen och västan om månen var det, det visste hon, "och dit kommer du sent eller aldrig", sa hon; "men du kan få låna hästen min, så menar jag du får rida till östanvinden och spörja den. Kanske den är bekant där och kan blåsa dig dit. När du är kommen fram, så kan du bara slå hästen under örat, så går den hem igen."

Och så gav hon henne guldrocken. "Kanske du kan få gagn av den", sa käringen.

Hon red i många dagar och lång tid innan hon kom dit, men sent omsider kom hon fram. Så sporde hon östanvinden om den kunde säga henne vägen till den prinsen som bodde östan om solen och västan om månen. Ja, den prinsen hade han nog hört talas om, sa östanvinden, och slottet också, men vägen visste han inte, för han hade aldrig blåst så långt.

"Men om du vill, så ska jag följa dig till min broder, västanvinden, kanske han kan veta det, för han är mycket starkare. Du kan sätta dig på ryggen min, så ska jag bära dig dit."

Ja, hon gjorde så, och det gick friskt nog. Då de kom fram dit, så gick de in och östanvinden sa att den han hade med sig, det var hon som skulle haft prinsen som bodde på det slottet, som låg östan om solen och västan om månen. Nu reste hon och skulle leta upp honom igen, och så hade han följt henne hit och ville gärna höra om västanvinden visste var det var beläget.

"Nej, så långt har jag aldrig blåst", sa västanvinden, "men vill du, ska jag följa dig till sunnanvinden, för han är mycket starkare än någon av oss. Han har flackat både vida och brett; kanske kan han säga dig det. Du kan sätta dig på ryggen min, så ska jag bära dig dit."

Ja, hon gjorde så; de reste till sunnanvinden och var inte länge på vägen. Då de kom fram, sporde västanvinden om han kunde säga henne vägen till det slottet som låg östan om solen och västan om månen, för det var hon som skulle ha den prinsen som bodde där."

"Jaså", sa sunnanvinden, "är det hon? Ja, jag har vankat något varstans i min tid", sa han, "men så långt har jag aldrig blåst. Men vill du, så ska jag följa dig till bror min, nordanvinden; han är den äldste och starkaste av oss allesammans. Vet inte han var det är, så får du aldrig i världen spörja det. Du kan sätta dig upp på ryggen min, så ska jag bära dig dit."

Ja, hon satte sig upp på ryggen hans, och han i väg, så att det ven om dem.

Då de kom dit där nordanvinden bodde, så var den så vild och galen att det stod kall pust av den lång väg.

"Vad vill ni?" skrek han långt borta, så att det isade sig i dem.

"Ah, du får inte vara så sträng av dig, du heller", sa sunnanvinden, "för det är jag, och så är det hon som skulle haft den prinsen som bor på det slottet, som ligger östan om solen och västan om månen. Nu vill hon spörja dig om du har varit där och kan säga henne vägen, för hon vill gärna finna honom igen."

"Ja, jag vet nog var det är", sa nordanvinden, "jag har blåst ett asplöv dit en enstaka gång, men då var jag så trött att jag inte orkade blåsa på många dagar efter. Men är det så att du äntligen vill dit och inte är rädd för att vara med mig, så ska jag ta dig på ryggen min och pröva om jag kan blåsa dig dit."

Ja, hon ville och hon måste dit om det på något sätt eller vis var möjligt, och rädd var hon inte, om det gick aldrig så galet.

"Ja, ja, du får ligga över här i natt", sa nordanvinden, "för vi måste ha dagen på oss, och väl det, om vi ska hinna fram dit."

Tidigt den andra morgonen väckte nordanvinden henne och blåste sig upp och gjorde sig så stor och stark att det var svårt att se på, och så bar det åstad med dem högt igenom luften, som om de skulle fara till världens ände med detsamma. På bygden var det sådan storm att det rök ned både skogsstycken och hus. Då de kom ut över Storsjön, förliste där skepp i hundradetal. Så for de åstad så långt, så långt att ingen kan tro hur långt de for, och alltid gick det utöver havet. Nordanvinden blev tröttare och tröttare och så utfaren att den nästan inte orkade blåsa längre. Det saktade och saktade mera och mera med den, och till sist gick det så lågt att böljekammarna slog om hälarna hennes.

"Är du rädd?" sa nordanvinden.

"Nej", sa hon, det var hon inte.

Men de var inte långt från land heller, och det var nättopp så mycken makt kvar i nordanvinden att han kunde kasta henne upp på stranden under fönstren på slottet som låg östan om solen och västan om månen. Men då var han också så trött och usel att han måste vila över många dagar förrän han kunde komma hem igen.

Den andra morgonen satte hon sig till att leka med guldäpplet utanför fönstren i slottet, och det första hon såg var det näsaskrovet som skulle ha prinsen.

"Vad ska du ha för guldäpplet ditt, du?" sa hon och öppnade fönstret.

"Det är inte till salu varken för penningar eller guld", sa flickan.

"Är det inte till salu för guld eller penningar? Vad är det då du vill ha för det? Du kan få vad du vill!" sa prinsessan.

"Ja om jag kan komma in till den prinsen som är här, och få vara hos honom i natt, så ska du få det", sa hon som var kommen med nordanvinden.

Ja, det kunde hon nog, det gick gott för sig. Prinsessan fick guldäpplet, men då flickan kom upp på rummet till prinsen om kvällen, så sov han. Hon ropade på honom och skakade honom och allt emellan så grät hon, men hon kunde inte få honom vaken. Om morgonen då dagen började lysa, kom prinsessan med den långa näsan och jagade henne ut igen.

Om dagen satte flickan sig utanför fönstren i slottet och nystade på nystvindan, och då gick det på samma sätt som förut. Prinsessan sporde vad hon ville ha för den, och hon sa att den varken var till salu för guld eller penningar, men kunde hon få lov till att komma upp till prinsen och vara hos honom om natten, så skulle prinsessan få den.

Men då flickan kom ditupp, så sov han igen, och för allt hon ropade och skrek och ristade honom och för allt hon grät, så sov han, så att hon inte var i stånd till att få liv i honom. Och då dagen började lysa om morgonen, kom prinsessan med långa näsan och jagade henne ut igen.

Då det led fram på dagen, satte flickan sig utanför fönstren i slottet till att spinna på guldrocken, och den ville prinsessan med den långa näsan också ha. Hon öppnade fönstret och sporde vad hon ville ha för den. Flickan sa nu som de båda förra gångerna att den inte var till salu varken för guld eller penningar, men kunde hon få komma upp till prinsen som var där, och vara hos honom om natten, då skulle hon få den.

Ja, det fick hon gärna. Men så var det några fulla människor som var intagna där och de hade suttit i den kammare, som var närmast prinsens. De hade hört att det hade varit ett fruntimmer inne, och hon hade gråtit och ropat på honom två nätter å rad, och det sa de till prinsen.

Om kvällen då prinsessan kom med sovesupen, låtsade han som han drack, men slog den bakom sig, för han kunde nog finna att det var en sömndryck. Då nu flickan kom in, var prinsen vaken, och så måste hon berätta hur hon var kommen dit.

"Ja, nu kom du riktigt till pass också", sa prinsen, "för i morgon skulle jag hålla bröllop; men jag vill inte ha henne med långa näsan, och du är den enda som kan frälsa mig. Jag ska säga att jag vill se vad bruden min duger till och be henne tvätta den skjortan med de tre talgfläckarna på; det går hon in på, för hon vet inte att det är du som har gjort det. Men det måste vara en fullt människa till det och inte dylikt trollpack. Så ska jag säga att jag inte vill ha någon annan till brud än den som kan göra det, och be dig om det.

Det var då stor fröjd och glädje på dem om natten. Men dagen efter, då bröllopet skulle stå, sa prinsen: "Jag vill väl se vad bruden min duger till först?"

Ja, det kunde så vara det, sa styvmoren.

"Jag har en fin nattskjorta, som jag vill ha till brudgumsskjorta; men det är kommet tre talgfläckar på den, och dessa vill jag ha tvättade ur, och det har jag lovat att jag inte tar någon annan än den som är god till att göra det, och kan hon det inte, så är hon inte värd att äga."

Ja, det var en ringa sak, mente de, och det gick de in på. Hon med långa näsan till att tvätta det bästa hon kunde; men ju mera hon tvättade och gned, desto större blev fläckarna.

"Ah, du kan inte tvätta", sa gamla trollkäringen, mor hennes, "låt mig få den!"

Men hon hade inte förr tagit i skjortan förrän den blev mycket värre ändå, och ju mera hon tvättade och gned, desto större och svartare blev fläckarna, och desto fulare blev den.

Så skulle de andra trollen till att tvätta; men ju längre det led, desto värre och fulare blev den, och till sist såg hela skjortan ut som om den hade varit i skorstenspipan.

"Ah, ni duger inte till något, någon av er!'" sa prinsen. "Det sitter en tiggarflicka utanför fönstret här: jag är säker på att hon är mycket skickligare till att tvätta än någon av er. Kom in du, flicka!" skrek han. Ja, hon kom in.

"Kan du tvätta ren denna skjortan, du?" sa han.

"Ah, jag vet inte, jag", sa hon; "jag tänker nog det."

Och knappt hade hon tagit i skjortan och doppat den ned i vattnet förrän den var drivande vit som ny snö och vitare ändå.

"Ja, dig vill jag ha!" sa prinsen.

Så blev den gamla trollkäringen så arg att hon sprack, och prinsessan med den långa näsan och småtrollen spruckit nog också, för jag har inte hört något av dem sedan. Prinsen och bruden hans löste då allt det fulla folket som var intaget där, och så tog de med sig mycket guld och silver och flyttade långt bort från slottet som låg östan om solen och västan om månen.

UPP

Gertrudsfågeln

På den tiden då Vår Herre och Sankt Per gick och vandrade här på jorden, kom de en gång in till en kvinna som stod och bakade. Hon hette Gertrud, och hade en röd huva på huvudet.

Som de hade gått långt, och båda var hungriga, bad Vår Herre henne så vackert om en kaka att smaka på. Ja, den skulle han då få, men en mycket liten degklimp tog hon och knådade ut. Likväl blev brödet så stort att det fyllde hela ugnen. Nej, den kakan var då för stor, den kunde han inte få. Hon tog en än mindre degklimp; men då hon hade gräddat den, blev även den kakan för stor; den kunde han heller inte få. Tredje gången tog hon en ännu mindre degklimp, en ytterst liten en; men även nu blev kakan alltför stor.

"Ja, då har jag ingenting att ge er", sa Gertrud; "ni får så gott gå igen utan smakbit, ty kakorna blivit allesammans för stora."

Då blev Vår Herre vred och sa: "Därför att du unnade mig så illa, ska du ha det straffet att du ska förvandlas till en fågel och söka din torra föda mellan bark och träd och inte få något att dricka oftare än var gång det regnar."

Och knappt hade han sagt det sista ordet, så var hon förvandlad till Gertrudsfågeln [1] och flög upp igenom skorstenspipan. Ännu i dag kan man se henne flyga omkring med sin röda huva och helsvart på kroppen, efter det att skorstenen hade svärtat henne. Hon hackar och pickar beständigt på träden efter mat och skriker mot regnväder, ty hon är alltid törstig, och då hoppas hon att få dricka.

Anteckning

  1. Gertrudsfågeln = hackspetten

Innhald


Norska folksagor och äventyr, litteratur  

Norska folksagor och äventyr, opp Seksjon Sett Neste

Norska folksagor och äventyr BRUKARGAID: [Lenke]
© 2010–2017, Tormod Kinnes. [E-post]  ᴥ  Ansvarsfråskriving: [Lenke]