Norsk del, Gullvekta
Norska folksagor och äventyr  ❀ 7
Seksjon › 22 Sett Søk Førre Neste

Finn ordbøker

Reservasjonar Innhald  

Om Askepilten som knep trollets silveränder, sängtäcke och guldharpa

Det var en gång en fattig man som hade tre söner. Då han dog, skulle de två äldste dra ut i världen för att fresta sin lycka, men den yngste ville de alls inte ha med sig.

"Du ja!" sa de, "du duger inte till annat än att sitta och gräva i askan, du."

"Så får jag väl gå ensam, jag", sa Askepilten.

De två gav sig utav, och kom till kungsgården. Där fick de tjänst, den ene hos stallmästaren och den andra hos trädgårdsmästaren. Askepilten gick också bort, och tog med sig ett stort degtråg. Det var allt vad föräldrarna hade lämnat efter sig, men som de båda andra inte hade brytt sig om. Tråget var tungt att bära, men han ville dock inte låta det stå kvar.

Då han gått en tid, kom även han till kungsgården och bad om tjänst. De svarade först att man inte behövde honom, men som han bad så innerligt vackert, fick han slutligen lov att få vara i köket och bära ved och vatten åt köksan. Han var flitig och flink, och det dröjde inte länge förrän alla höll mycket av honom. Men de båda äldre bröderna var lata, och därför fick de ofta stryk och liten lön, och sålunda blev de avundsjuka på Askepilten, då de såg att det gick honom bättre.

Mitt emot kungsgården, på andra sidan om en sjö, bodde ett troll som hade sju silveränder. De simmade ute i sjön så att man kunde se dem från kungsgården. Dem hade kungen ofta önskat sig, och därför sa de två bröderna till stallmästaren: "Om vår bror bara ville, så har han sagt sig vara karl till att skaffa kungen de sju silveränderna."

Man kan väl förstå att stallmästaren inte var sen att berätta detta för kungen. Denne kallade Askepilten in till sig och sa: "Bröderna dina påstå att du kan skaffa mig silveränderna, och nu ska du också göra det."

"Det har jag varken tänkt eller sagt", svarade pilten.

"Du har sagt det", upprepade kungen, "och du ska!"

"Nå ja", sa pilten, "om det inte kan vara annorlunda, så låt mig få ett kvarter råg och ett kvarter vete, så får jag väl fresta på."

Det fick han och la det i degtråget som han hade tagit med sig hemifrån, och rodde över med det. Då han kommit över på andra sidan, började han gå utefter stranden och strö och strö, och slutligen lyckades han locka änderna ut i tråget, och rodde så tillbaka det snabbaste han kunde.

Då han hunnit mitt på sjön, kom trollet ut och fick se honom. "Har du rest bort med de sju silveränderna mina, du?" ropte det.

"Ja-a!" svarade pilten.

"Kommer du igen en gång till, du?" sporde trollet.

"Kan väl hända det", sa pilten.

Då han kom tillbaka till kungen med de sju silveränderna, blev han ännu mera avhållen i kungsgården, och kungen själv sa att det var bra gjort. Men över detta blev hans bröder ännu mera vreda och avundsjuka på honom, och så hittade de på att säga till stallmästaren att nu hade han sagt sig vara karl till att

skaffa kungen trollets sängtäcke om han bara ville. Det sängtäcket hade en silverruta och en guldruta.

Stallmästaren var heller inte nu sen att berätta detta för kungen. Kungen sa till Askepilten att hans bröder hade berättat att han sagt sig kunna skaffa trollets sängtäcke med silver- och guldrutorna uti, och det skulle han nu göra eller också mista livet. Askepilten svarade att det hade han varken tänkt eller sagt, men då detta inte hjälpte, bad han om tre dagars betänketid. Då dessa var passerade, rodde han åter över i degtråget, och gick fram och tillbaka och lurade. Slutligen såg han att trollets tjänare kom ut ur berget och hängde ut sängtäcket för att vädras.

Då de hade gått in i fjället igen, knep Askepilten det och rodde tillbaka det snabbaste han kunde. Då han kommit halvvägs över sjön, kom trollet ut och fick se honom.

"Är det du som har tagit de sju silveränderna mina?" ropade trollet.

"Ja-a!" sa Askepilten.

"Kommer du igen en gång till, du?"

"Kan väl hända det", sa pilten.

Då han nu kom tillbaka med guld- och silvertäcket, höll alla ännu mera av honom än förr, och han blev tjänare hos kungen själv. Íver detta blev de två andra ännu mera harmfulle, och för att hämnas hittade de på att säga till stallmästaren: "Nu har vår bror sagt sig vara karl till att skaffa kungen den guldharpan som trollet har, och som är sådan att alla bli glade när de hörar den, om de är aldrig så sorgmodige."

Stallmästaren han bar genast fram det till kungen, och kungen sa: "Har du sagt det, så ska du göra det. Kan du det, så ska du få prinsessan och halva riket; men kan du det inte, så ska du mista livet."

"Jag har varken tänkt eller sagt det", svarade Askepilten, "men det är väl intet annat råd, jag får väl fresta på. Men sex dagar vill jag ha att betänka mig på."

Ja, dem skulle han få, men när de var gångna, måste han ge sig i väg. Han stoppade då en spik, en björkpinne och en ljusbit i fickan och rodde över sjön och gick utanför trollets boning, fram och tillbaka. Då trollet kom ut, fick det se honom.

"Är det du, som har tagit de sju silveränderna mina?" ropade trollet.

"Ja-a", svarade pilten.

"Då är det du som har tagit sängtäcket mitt, med silver- och guldrutorna, också?" sporde trollet.

"Ja-a!" sa pilten. Då grep trollet honom och tog honom med sig in i berget.

"Nu, dotter min", sa trollet, "nu har jag fått fatt på honom som har tagit silveränderna mina och sängtäcket mitt. Sätt honom nu på gödstian, så ska vi slakta honom och bjuda till oss våra vänner."

Till detta var hon strax villig och satte honom på gödstian, och där stod han i åtta dagar och fick allt det bästa han kunde önska sig både av mat och dryck, och det så mycket han ville ha. Då de åtta dagarna var förbi, sa trollet till dottern att hon skulle gå ned och skära honom i lillfingret, så de kunde få se om han var fet. Hon gick ned till gödstian.

"Fram med lillfingret ditt!" sa hon; men Askepilten stack ut spiken, och den skar hon i.

"Åh nej, han är hård som järn ännu", sa trolldottern då hon kom igen till sin fader; "ännu kunna vi inte ta honom."

Om åtta dagar gick det på samma sätt, så när som på det att nu stack Askepilten fram björkpinnen.

"Litet bättre är han", sa hon då hon kom igen till trollet, "men ännu blir han hård att tugga på som trä."

Men om åtta dagar sa trollet igen att dottern nu skulle gå ned och se om han inte nu var fet.

"Fram med lillfingret ditt!" sa trolldottern då hon kom ned till gödstian. Den gången stack Askepilten fram ljusbiten.

"Nu går han an", sa hon.

"Jaså", sa trollet; "så reser jag väl bort, jag då, och bjuder till gästabud. Emellertid ska du slakta honom och steka hälften och koka hälften."

Då trollet hade rest, började dottern bryna en stor lång kniv.

"Ska du ha den att slakta mig med?" sporde Askepilten.

"Jo du", sa trolldottern.

"Men den är inte vass", sa pilten. "Jag skulle allt kunna bryna den, så att du ledigare fick livet ur mig."

Hon lät honom då få kniven, och han till att slipa och bryna.

"Låt mig nu pröva den på hårflätan din", sa Askepilten, "för jag tror den ska vara bra nu."

Det fick han lov till. Men i detsamma han grep i hårflätan, drog han hennes huvud bakut och skar det av trolldottern - och så kokade han halva och stekte halva kroppen och satte fram det på bordet. Efter detta tog han på sig hennes kläder och satte sig borta i vrån.

Då trollet kom hem med gästabudsfolket, bad han dottern - ty han trodde att det var hon - att även hon skulle komma och spisa.

"Nej", svarade Askepilten, "jag vill inte ha mat; jag är så tung till sinnes."

"Ah, det vet du väl råd för", sa trollet; "tag guldharpan och spela på."

"Ja, var är den då?" sa Askepilten.

"Du vet väl det, du, - du har ju begagnat henne sist; hon hänger ju där över dörren!"

Askepilten lät inte säga sig detta två gånger; han tog harpan och gick ut och in och spelade; men rätt som det var, så sköt han ut degtråget och rodde bort så det forsade om tråget.

Efter en stund tyckte trollet att dottern blev för länge ute, och gick för att se efter vad som fattades henne. Då såg han pilten i tråget långt, långt ute på sjön. "Är det du som har tagit de sju silveränderna mina?" ropade trollet.

"Ja", sa pilten.

"Är det du som har tagit täcket mitt, med en silverruta och en guldruta uti, då också?"

"Ja", sa pilten.

"Har du nu tagit guldharpan min med?" skrek trollet.

"Ja, jag har visst det, jag", sa pilten.

"Har jag då inte ätit upp dig likväl?"

"Nej, det var dottern din du åt", svarade pilten.

Då trollet det hörde, blev han så arg att han sprack; och så rodde Askepilten tillbaka och tog en hop guld och silver med sig, så mycket tråget kunde bära.

Då han nu kom till kungsgården med guldharpan, fick han kungadottern och halva riket, såsom kungen hade lovat honom. Och bröderna sina gjorde han gott, ty han trodde att de bara hade velat hans bästa med det de hade sagt.

UPP

Fågel Dam

Det var en gång en kung som hade tolv döttrar, och dem höll han så mycket av att de nästan beständigt måste vara hos honom. Men var gång kungen sov middag, gick prinsessorna ut att promenera.

En gång då kungen tog sin middagslur och prinsessorna var ute, blev de borta med ens och kom inte tillbaka. Då blev stor sorg över hela landet; men kungen han var mest bedrövad av alla. Han lät utgå bud både i sitt rike och i främmande länder, och lät lysa efter dem i alla kyrkor och ringa efter dem med alla klockor över hela landet; men prinsessorna var borta och blev borta, och ingen visste vad det hade blivit av dem. Då kunde man förstå att de måtte vara bergtagna.

Det dröjde inte länge innan detta spordes vida och brett i både stad och bygd, ja i många bygder och främmande länder, och så nådde ryktet om detta även till en kung i ett fjärran land. Han hade tolv söner. Då dessa fick höra historien om de tolv kungadöttrarna, bad de om tillstånd att resa ut och söka efter dem. Kungen ville ogärna ge dem tillåtelse att resa, för han var rädd att han aldrig skulle få återse dem. Men de knäföll och bad så länge att han till sist ändå måste låta dem resa. Han utrustade ett skepp och satte Riddare Röd till styrman, ty denne var väl förfaren på sjön.

De seglade omkring i långa tider och var uppe i alla länder de kom till och sökte och frågade efter kungadöttrarna; men de fick ingenstädes något besked om dem. Nu fattades det blott några dagar, så hade de seglat i sju år. Då blev det en dag en stark storm och ett sådant väder att de trodde de aldrig skulle komma till land mera, och alla måste de arbeta så att de inte fick en blund i sina ögon så länge ovädret varade. Men då det led på den tredje dagen, la sig vinden och med ens blev det mol stilla. Alla var nu så trötta av arbetet och det hårda vädret att de somnade strax, men den yngste kungasonen hade ingen ro och kunde alls inte sova.

Medan han nu gick fram och tillbaka på däcket, kom skeppet till en liten ö, och på ön sprang en liten hund och skällde och gnällde mot skeppet som om han ville ut på det. Kungasonen gick på däcket och lockade och lockade och visslade åt hunden; dess värre skällde och gnällde han. Prinsen tyckte det var synd att han skulle gå där och omkomma, eftersom han tänkte att den kunde vara kommen från ett skepp som hade förlist i stormen. Men han trodde sig inte vara i stånd att sätta ut båten ensam, och de andra sov så gott att han inte ville väcka dem för hundens skull. Men vädret var klart och lugnt, och så tänkte han: du får väl ändå i land och rädda hunden. Han grep sig an med att sätta ut båten, och det gick lättare än han hade trott. Han rodde i land och gick upp till hunden, men var gång han grep efter den, sprang hunden åt sidan, och så gick det undan för undan tills han hade kommit in i ett stort präktigt slott innan han visste ordet av. Där förvandlade sig hunden till en fager prinsessa, och på bänken satt en man, så stor och bister att kungasonen blev helt häpen.

"Du behöver inte bli rädd", sa mannen - kungasonen blev ännu mera rädd då han hörde målet hans - "ty jag vet rätt väl vad du vill; ni är tolv prinsar, och ni söker efter de tolv prinsessorna som försvunnit. Jag vet var de är; de är hos husbonden min. Hos honom sitter de på var sin guldstol och löskar honom, ty han har tolv huvuden. Nu har ni seglat i sju år, men ni kommer att segla i sju år till innan ni finnen dem. Du kunde gärna stanna här, du", sa han, "och få dotter min; men du måste först slå ihjäl honom; ty han är en sträng herre emot oss, och som vi alla är olyckliga vid. När han är död blir jag kung i hans ställe. Men pröva nu om du kan svänga svärdet", tillfogade trollet. Kungasonen grep ett gammalt rostigt svärd som hängde på väggen, men han kunde knappt rubba det.

"Så får du ta dig en klunk ur den här flaskan", sa trollet. Då kungasonen hade gjort det, kunde han röra svärdet, och då han hade tagit en klunk till, kunde han lyfta det, och då han hade tagit ännu en, kunde han svänga svärdet så lätt som en kvast.

"När du nu kommer ombord", sa trollprinsen, "så måste du gömma svärdet väl i hytten din, så att Riddare Röd inte får se det. Han är visserligen inte karl till att svänga det, men han ska ändå bli hätsk på dig och stå dig efter livet. När så sju år är förbi, på tre dagar när", sa han vidare, "så går det alldeles som nu: Det kommer hårt väder över er med storm, och när det är förbi, bliven ni sömnige allesammans. Då måste du ta svärdet och ro i land. Så kommer du till ett slott, och där står alla slags vakter, både ulvar och björnar och lejon. Men du ska inte vara rädd för dem, ty de faller dig till fota allesammans. När du efter detta kommer in i slottet, så ser du honom sitta i ett präktigt gemak, förgyllt och utpyntat. Men tolv huvuden har han. Prinsessorna sitter på var sin guldstol och löskar var sitt huvud, och det kan du nog förstå att de inte tycka om. Så måste du raska på att hugga av det ena huvudet efter det andra. Vaknar han och får se dig, slukar han dig levande."

Kungasonen gick ombord med svärdet, och kom väl ihåg det han hade fått veta. De övriga låg ännu och sov, och han gömde svärdet i hytten sin, så att varken Riddare Röd eller någon av de andra fick se det. Nu började det blåsa igen, och han väckte då de andra och sa att han inte tyckte det gick an att de skulle sova längre nu, då det var så god vind. Det var ingen som märkte att han hade varit borta.

Då nu de sju åren var förbi på tre dagar när, så gick det som trollet hade sagt. Det kom ett starkt oväder och storm som varade i tre dagar. Då det var förbi, blev alla sömniga efter arbetet och la sig, men den yngste kungasonen rodde i land, och vakterna föll honom till fota. Sålunda kom han till slottet. Då han kom in i gemaket, satt stortrollet och sov, som trollprinsen hade sagt. De tolv prinsessorna satt på var sin stol och löskade var sitt huvud. Kungasonen vinkade åt prinsessorna att de skulle flytta sig undan. De pekade på trollet och vinkade åt honom tillbaka att han skulle gå sin väg och komma sig bort; men han fortfor att göra miner åt dem att de skulle flytta sig undan. Då märkte de att han ville rädda dem, och de flyttade sig sakta bort, den ena efter den andra. Lika fort högg han huvudena av trollkungen, så att blodet slutligen forsade som en strid bäck.

Då trollet var dräpt, rodde han ombord igen och gömde svärdet; han tyckte nu att han hade gjort nog, och då han inte kunde rå med att få bort liket, så ville han att de övriga också skulle hjälpa till litet. Därför väckte han dem och sa att det var skam att de skulle ligga och sova medan han hade funnit prinsessorna och räddat dem från trollet. De andra log åt honom och sa att han nog hade sovit lika gott som dem och litet till, och drömt att han var en sådan karl: om någon skulle ha räddat prinsessorna, så var det troligare att en av dem skulle ha gjort det. Men den yngste kungasonen sa hur allt hade tillgått, och då de följde med i land. Först fick de se blodbäcken och så slottet och trollet, och de tolv huvudena och prinsessorna. Då såg de att han hade sagt sant, och nu hjälpte de till med att kasta huvudena och kroppen i havet. Alla var de nu glada; men ingen var gladare än prinsessorna, som släppte at sitta och löska trollet hela dagen.

Av allt det guld och silver och andra kostbara ting som där fanns, tog de med sig så mycket som skeppet kunde bära, och så gick de ombord allesammans - både prinsarna och prinsessorna. Men då de hade kommit ett stycke ut till sjös, sa kungadöttrarna att de i glädjen hade glömt guldkronorna sina; de låg i ett skåp, och dem ville de gärna ha med.

Då ingen av de övriga ville hämta dem, sa den yngste konungasonen: "Jag har sannerligen vågat så mycket redan, så jag väl kan resa efter guldkronorna också om ni vill ta ned seglen och vänta tills jag kommer igen."

Ja, det skulle de. Men då han var kommit så långt bort att de inte mera kände so honom, sa Riddare Röd, som gärna ville själv vara den förnämste och få den yngsta kungadottern, att det tjänade till ingenting att ligga still och vänta på honom, ty det kunde de väl förstå att han aldrig skulle komma igen. De visste, sa han, att kungen hade gett honom (Riddare Röd) makt och myndighet, så han seglade när han ville, och de skulle säga att han hade räddat prinsessorna. Och om någon sa annat, skulle han mista livet.

Prinsarna tordes därför inte göra annorlunda än som Riddare Röd ville, och så seglade de bort.

Emellertid rodde den yngste kungasonen i land, gick upp i slottet, fann skåpet med guldkronorna uti, och släpade och bar tills han fick alltsammans ner i båten. Men då han kom dit där han borde se skeppet, var det borta. Då han nu ingenstädes kunde upptäcka en skymt av detta, så begrep han hur det förhöll sig. Att ro efter kunde inte tjäna något till, och han måste därför vända om och ro i land igen. Han var smått rädd för att vara ensam över natten i slottet; men det fanns intet annat husrum att få, och så låste igen alla dörrar och portar och la sig i ett rum där det fanns en bäddad säng. Men rädd var han, och ännu räddare blev han då han hade legat en stund och det började knaka och braka i väggar och tak som om hela slottet skulle rämna.

Med ens flaxade något ned vid sidan av sängen som ett helt hölass. Så blev det tyst igen; men han hörde en röst som bad honom inte vara rädd och sa:

"Jag är Fågel Dam,
Och jag ska hjälpa dig fram.

Med det första du vaknar i morgon, måste du gå upp på vinden efter fyra tunnor råg åt mig. Det måste jag ha till livs för dagen; annars kan jag inte göra något."

Da han vaknade, fick han se en orimligt stor fågel som hade en fjäder i nacken så tjock som en halvuxen timmergran. Kungasonen gick nu upp på vinden efter fyra tunnor råg åt Fågel Dam, och då fågeln hade fått dem till livs, bad hon kungasonen hänga skåpet med guldkronorna på den ena sidan av hennes hals, och ta så mycket guld och silver som kunde väga jämnt emot, och hänga på den andra sidan, och så bad hon honom sätta sig själv upp på ryggen och hålla sig väl fast i nackfjädern.

Så bar det i väg så det susade genom luften, och det dröjde inte länge innan de for förbi skeppet. Kungasonen skulle gärna velat ombord efter svärdet, ty han var rädd att någon skulle få se det, och det hade trollet sagt att det inte fick ske. Men Fågel Dam sa att det fick vara med det nu.

"Riddare Röd får väl inte se det", sa fågeln; "men kommer du ombord, så står han dig efter livet, ty han vill gärna ha den yngsta prinsessan; men henne kan du vara lugn för; hon lägger ett bart svärd bredvid sig i sängen var natt."

Sent omsider kom de till trollprinsen, och där blev kungasonen så väl mottagen att det inte var måtta på det. Trollprinsen visste inte hur väl han ville honom, ty han hade slagit ihjäl hans husbonde och gjort honom själv till kung. Han hade gärna gett honom dotter sin och sitt halva land och rike. Men kungasonen hade nu fått så gott öga till den yngsta av de tolv prinsessorna att han aldrig hade ro, utan ville nödvändigt i väg den ena gången efter den andra. Trollet bad honom vara lugn ännu en tid och sa att de andra hade nära sju år att segla innan de kom hem. Om prinsessan sa trollet detsamma som Fågel Dam: "För henne kan du nog vara lugn; hon lägger ett bart svärd bredvid sig i sängen. Och om du inte tror mig", sa trollet, "så kan du gå ombord när de seglar här förbi, och själv se efter och hämta svärdet, för det måste jag i alla fall ha igen."

Då de andra seglade där förbi, hade det åter varit oväder, och då kungasonen kom ombord, sov de allesammans, och var och en av prinsessorna låg hos sin prins; men den yngsta låg ensam med ett bart svärd bredvid sig i sängen, och på golvet bredvid sängen låg Riddare Röd. Kungasonen tog svärdet och rodde i land igen utan att någon av dem hade märkt att han hade varit ombord. Men ändå var inte kungasonen lugn, och han ville ofta ge sig åstad, och då det äntligen led mot slutet av de sju åren och det kunde vara ungefär en tre veckor igen, sa trollet: "Nu kan du laga dig till att resa, efter du inte vill stanna hos oss. Du ska få låna järnbåten min. Den går av sig själv, bara du säger: "Båt, gå fram!" I båten ligger en järnklubba, och den järnklubban ska du lyfta på när du får se skeppet rakt framför dig, så får de sådan sjögång att de glömmer att se efter dig. När du kommer vid sidan av skeppet, ska du lyfta på järnklubban igen, så blir det en sådan storm att de väl får annat att göra än kika efter dig. Och när du är förbi dem, ska du lyfta på klubban för tredje gången. Men du måste alltid lägga den varsamt ned igen, annars blir det ett sådant oväder att ni skolat förgås, både du och dem. När du så kommit i land, behöver du inte bry dig vidare om båten. Skjut bara ut den och vänd den och säg:

"Båt, gå vägen hem,
Som du gick den fram!"

Då kungasonen reste, fick han mycket guld och silver, och så många andra dyrbarheter och kläder och linne som trollprinsessan hade sytt åt honom under den långa tiden, att han var mycket rikare än någon av bröderna sina. Han hade knappt satt sig i båten och sagt: "Båt, gå fram!" så gick båten, och då han fick se skeppet rakt framför sig, lyfte han på klubban; då fick de sådan sjögång att de glömde att se efter honom. Då han var jämsides med skeppet, lyfte han på järnklubban igen, och då blev det en sådan storm och oväder att böljorna vräkte sig mot skeppet och slog över däcket, så att de allt fick annat att göra än kika efter honom, och då han var förbi dem, lyfte han på klubban för tredje gången, och då fick de så fullt upp att göra att de alls inte hade tid att se efter vad han var för en. Han kom i land långt, långt före skeppet, och då han hade lastat ur båten, sköt han ut den igen, vände om den och sa:

"Båt, gå vägen hem,
Som du gick den fram!"

Och så gick båten.

Själv klädde han ut sig som sjöman och gick in i en usel koja till en gammal käring; henne förtalte han att han hade varit på ett skepp, och blivit räddad. Så bad han om hon inte ville låna husrum åt honom och åt de saker han hade bärgat.

"Gud hjälpe mig", sa gumman, "jag kan visst inte låta någon få husrum; ni ser hur det är här; jag har inte något att ligga på själv, än mindre något att låta andra ligga på."

Ja, det var detsamma, sa sjömannen; bara han fick tak över huvudet, så var det likgiltigt hur han låg. Husrum kunde hon då inte neka honom om han ville hålla till godo med såsom hon hade det.

Om kvällen flyttade han in sakerna sina, och han hade inte väl fått dem in förrän käringen, som gärna ville veta nytt att ränna omkring med, tog till att spörja vad han var för en, var han var ifrån, hur långt bort han hade varit, vart han ämnade sig, vad det var han hade med sig, vad ärende han reste uti, och om han inte sport något om de tolv prinsessorna som hade försvunnit för många Herrans år sedan, och ännu mycket annat som man skulle ha god tid för att tala om och räkna upp. Men han sa att hon måste äntligen låta honom få vara i ro några dagar tills han hade hämtat sig efter det svåra arbete han hade haft, så skulle hon få veta allt vad hon ville och mera till.

Dagen därpå började käringen åter att spörja och härja, och rätt som det var, så lät han dock falla ett ord om att han nog visste ett och annat om prinsessorna. Strax for käringen i väg med det hon hade fått veta till alla skvallerkäringar som fanns däromkring, och nu kom den ena sättande efter den andra och sporde efter nyheter om prinsessorna - om han hade sett dem, om de skulle komma snart, om de var på väg, och mera sådant. Han sa att i fall de inte hade förgåtts i det hårda vädret som hade varit, så skulle de komma om en fjorton dagar eller kanske förr. Men han kunde inte säga för visst om de var i livet ännu, ty visserligen hade han sett dem, men de kunde nog ha gått till botten sedan.

En av käringarna löp genast till kungsgården med detta och sa att det var en sjöman i kojan hos den och den käringen. Han hade sett prinsessorna, och de skulle komma om fjorton dagars tid eller kanske åtta. Då kungen hörde detta, skickade han bud till sjömannen att han skulle komma och meddela honom det själv.

"Jag ser inte så ut", sa han i matroskläder, "ty jag har inte sådana kläder att jag kan visa mig för honom."

Men kungens sändebud sa att han äntligen skulle komma. Kungen ville och måste tala med honom, antingen han var si eller så, ty det var ännu ingen som hade kunnat bringa honom någon underrättelse om prinsessorna.

Så gick han till kungsgården och kom in till kungen, som sporde honom om det var sant att han hade sett prinsessorna.

"Ja, det har jag", sa sjömannen, "men jag kan inte veta om de lever ännu, ty då jag såg dem, var det oväder; men i fall de ännu är vid liv, komma de allt om en fjorton dagar och kanske förr."

Då kungen hörde detta, blev han nästan utom sig av glädje, och då tiden nalkades, på vilken sjömannen hade sagt att de skulle komma, gick kungen dem till mötes ned till stranden i full ornat, och det var stor glädje över hela landet då skeppet kom med prinsarna och prinsessorna och Riddare Röd. Men ingen var gladare än den gamle kungen, som hade fått igen sina döttrar. Alla de älva äldsta prinsessorna var också glada och muntra; men den yngsta, som skulle ha Riddare Röd, hon grät och var ständigt sorgmodig. Kungen tyckte illa om detta och sporde varför hon inte var munter och glad som de andra prinsessorna, därför att hon hade ju ingenting att vara sorgsen över nu, då hon hade sluppit ifrån trollet och skulle få en sådan man som Riddare Röd. Men hon tordes inte säga något, ty Riddare Röd hade sagt att han skulle ta livet av den som berättade hur det hade tillgått.

Men en dag då de höll på att sy på bröllopsståten, inkom en man i vid matrosjacka med en krämareränsel på ryggen. Han frågade om prinsessorna inte skulle handla grannlåter av honom till bröllopet; han hade så många rara och kostbara ting, både av guld och av silver.

Jo, det kunde nog hända, det. De såg på varorna, och de såg på honom, ty de tyckte sig dra känsel både på honom och på många av de saker han hade.

"Den som har så mycket rart", sa den yngsta prinsessan, "har visst något ännu rarare och som kunde passa ännu bättre för oss."

"Det kunde nog hända", sa krämaren. Men de övriga tystade henne och bad henne komma ihåg vad Riddare Röd hade lovat. Någon tid därefter satt prinsessorna en dag vid fönstret, och då kom kungasonen igen med den vida matrosjackan på sig och skåpet med guldkronorna på ryggen.

Då han kom in i storstugan i kungsgården öppnade han skåpet för prinsessorna, och då de nu kände igen var sin guldkrona, sa den yngsta: "Mig synes det är rätt att den som har räddat oss får den lön han förtjänt, och det är inte Riddare Röd, utan han som kom med guldkronorna våra - han har räddat oss."

Då kastade kungasonen matrosjackan av sig och stod där mycket ståtligare än alla de andra; och så lät den gamle kungen avliva Riddare Röd. Nu först blev det riktigt glädje på kungsgården. Var tog sin, och så blev där bröllop så det hördes och spordes över tolv kungariken.

UPP

Ordbytet

Det var en gång en kung, och han hade en dotter som var så slängd och munvig att ingen kunde målbinda henne. Han utfäste då att den som kunde göra detta, skulle få prinsessan till äkta och halva kungariket till.

Tre bröder som hört detta, ville också ut att pröva lyckan. Först gick de två äldste. De trodde sig vara de klokaste; men de kom ingen väg med henne, och blev straffade till. Så drog Askepilten ut av gården. Då han var kommit ett stycke på väg, hittade han en vidja. Den tog han upp. Då han hade gått ett stycke till, hittade han en skålflisa, och den tog han också upp. Då han kommit litet längre fram, hittade han en död ängsknarr, och strax därpå ett krokigt bockhorn. Ytterligare hittade han maken till detta, och just som han gick över gärdet till kungsgården, där gödsel var utbredd, hittade han en utnött skosula.

Alla dessa saker tog han med sig till kungsgården, och så kom han in för prinsessan.

"God dag", sa han.

"God dag", sa hon och vred på sig.

"Får jag ängsknarren min stekt?" sporde han.

"Jag är rädd den spricker", svarade prinsessan.

"Ah, det har ingen nöd; jag slår om den här vidjan", sa gossen och tog fram denna.

"Fettet rinner av den", sa prinsessan.

"Jag håller denna under", sa gossen och visade fram skålflisan.

"Du är så svängd i ord, du", sa prinsessan.

"Nej, jag är inte svängd; men detta är svängt det", sa han och tog fram det ena hornet.

"Nej, jag har då aldrig sett på maken!" ropade prinsessan.

"Här ser du maken", sa gossen och visade henne det andra bockhornet.

"Jag menar du är utgången för att målbinda mig du?" sa prinsessan.

"Nej, jag är inte utgången, men denna är utgången", svarade gossen och tog fram skosulan. Härtill visste prinsessan ingenting att säga.

"Nu är du min!" sa gossen, och så fick han henne och hälften av land och rike på köpet.

Innhald


Norska folksagor och äventyr, litteratur  

Norska folksagor och äventyr, opp Seksjon Sett Neste

Norska folksagor och äventyr BRUKARGAID: [Lenke]
© 2010–2017, Tormod Kinnes. [E-post]  ᴥ  Ansvarsfråskriving: [Lenke]