Norsk del, Gullvekta
Norska folksagor och äventyr  ❀ 8
Seksjon › 22 Sett Søk Førre Neste

Finn ordbøker

Reservasjonar Innhald  

Vallare för kungens harar

Det var en gång en man, som mot en livränta hade avstått sin gård till äldsta sonen, men han hade tre söner till, och de hette Per, Pål och Espen Askepilt. De gick hemma och ville ingenting göra, ty de hade det alldeles för bra, och själva tyckte de, att de var för goda till allting och att ingenting var gott nog åt dem.

Sent omsider hade Per fått höra, att kungen ville ha en vallare till sina harar, och så sa Per till fadern att han ville dit, och at det kunde passa honom bra, för han ville inte tjäna någon ringare man än kungen, sa han. Gubben mente tro på att det nog kunde finnas arbete som passade honom bättre än det, för den som skulle valla harar, fick vara kvick och lätt på foten och inte någon död stock. När hararna tog till att hoppa och skutta, så blev det en annan dans än att gå och slå dank inne i stugan, mente han. Men det hjälpte inte, för Per ville dit och han skulle dit. Så tog han matsäcksränseln på nacken och traskade ned utför backen.

Då han hade gått både långt och länge, kom han till en gammal käring, som stod med näsan fastklämd i en vedkubbe och slet och drog. Då han fick se hur hon ryckte och arbetade för att komma lös, gav han sig till att storskratta.

"Stå inte der och grina", sa käringen, utan kom och hjälp ett gammalt skrälle; jag skulle spinga sönder litet ved, och då kom jag att sätta fast näsan här. Och nu har jag stått och ryckt och slitit och inte fått en matbit i mig på hundra år", sa hon.

Men allt värre skrattade Per; han tyckte det var övermåttan roligt, och sa att när hon hade stått der i hundra år, så kunde hon gärna stå der i hundra till.

Då han kom till kungsgården, tog de honom genast till vallare. Det var inte ont om tjänst der, och god mat och god lön skulle han få och kanske prinsessan med på köpet. Men om det kom bort en enda av kungens harar, så skulle de skära tre röda remmar ur hans rygg och kasta honom i ormgropen,

Så länge Per var i fähusgatan och i hemhagen, hade han alla hararna i en flock, men då det led på dagen och de kom upp i skogen, tog de sig till att löpa och skutta åt alla häll. Per satte efter och sprang och gnodde så länge han hade en enda kvar i sikte, och då den sista var borta, var han nästan fördärvad. Sedan såg han icke mera till dem.

Då det led fram på eftermiddagen, knogade han av på hemvägen och stod och koxade och koxade efter dem i grinden; der kom inga harar, men då han kom hem till kungsgården om kvällen, stod kungen färdig med kniven och skar tre röda remmar ur ryggen på honom, strödde peppar och salt i såren och kastade honom i ormgropen.

En tid därefter ville Pål begiva sig till kungsgården och valla kungens harar. Fadern sa det samma till honom och ännu mera till; men han måste åstad och han ville åstad, det var ingen råd för det - och det gick varken sämre eller bättre med honom än det hade gått med Per. Käringen stod der och ryckte och slet med näsan i vedkubben, han skrattade och tyckte det var för lustigt och lät henne stå der och pinas. Tjänst fick han strax, det var ingen fråga om det; men hararna skenade ifrån honom bort över alla möjliga berg och backar, änskönt han gnodde så han pustade och ansträngde sig som en vallhund i solbadd, och då han kom utan harar till kungsgården om kvällen, stod kungen färdig med kniven ute på gården och tog och skar tre breda röda remmar ur ryggen på honom och strödde peppar och salt i såren, och så i ormgropen med honom.

Då det hade gått om någon tid, ville Askepilten i väg för att valla kungens harar, och det sa han till farsgubben, at han tyckte det skulle vara sådant passande arbete för honom att driva omkring i skog och mark och ibland smultronfälten och löpa efter en flock harar och ligga och sova och lata sig i solbackarna emellanåt.

Farsgubben mente tro på att det nog kunde finnas arbete som passade honom bättre, och at gick det inte värre, så gick det bestämt inte bättre än det hade gått bröderna hans. Den, som skulle valla kungens harar, fick inte gå och dra benen efter sig som en fluga i sirap. Och när de tog till att skena i solbackarna, blev det annan dans än att fånga loppor med vantar på sig. Den som skulle slippa ifrån det med hel rygg, fick vara mer än kvick och lätt, och flyga måste han kunna värre än ett torrt skinn och en fågelvinge.

Men vara hur det ville, så hjälpte det inte, sa Espen Askepilt; han skulle till kungsgården och tjäna kungen, för någon ringare man ville han inte tjäna, sa han. Och hararna skulle han nog valla, de kunde väl inte vara stort värre än geten och kalven. Så tog Askepilten ränseln på nacken och traskade nedför backen.

Då han hade vandrat både länge och väl, så att han började bli riktigt hungrig, kom han till den gamla käringen, som stod med näsan i vedkubben och ryckte och slet och ville lös.

"Goddag, gamlamor!" sa Askepilten; "står du der och bryner näsan din, du stackars skräller" sa han.

"Nu har ingen kallat mig mor på hundra år", sa käringen; "men kom nu och hjälp mig lös och ge mig sedan en smula till livs, för jag har inte haft mat i mun på hela den tiden. Så skall jag göra dig en morstjänst igen", sa hon.

Ja, han tyckte nog hon kunde behöva både mat och dryck, sa Espen Askepilt.

Så klöv han kubben åt henne så att hon fick näsan lös, och satte sig till att äta och delade med sig åt henne. Käringen hade god matlust, så hon tog för sig brorslotten av matsäcken.

Då de hade slutat med det, gav hon Askepilten en pipa, som var sådan, att när han blåste i den ena ändan, så spred det sig åt alla håll, det söm han ville ha sprit, och när han blåste i den andra, så samlade det sig igen; och om pipan kom bort för honom, så fick han henne igen, bara han önskade henne tillbaka. Det var något till pipa, det, tänkte Espen Askepilt.

Då han kom till kungsgården, tog de honom till vallare genast, det var icke ont om tjänst der, och kost och lon skulle han få, och var han i stånd till att valla kungens harar, så att ingen kom bort, skulle han kanske få prinsessan också, men kom någon ibland dem bort, om det också icke var mer an en harunge, så skulle de skära tre breda röda remmar ur ryggen hans, och kungen var så säker på det, att han gick bort och brynte kniven med det samma.

Det skulle vara en smal sak att valla hararna, tyckte Espen Askepilt; ty när de gick ut, var de nästan så tama som en fårflock; och så länge han var i fähusgatan och i hemhagen, hade han dem också i flock och följe, men då de kom upp under skogsåsen, och det led mot middag så att solen började bränna och bädda i berg och backar, tog de sig för att skutta och skena bort mellan fjällen.

"Ohoh! ohej! vill du gå!" skrek Espen Askepilt och blåste i den ena ändan av pipan, så att de for till alla världens kanter, och borta var de. Men då han kom fram till en öppen plats, der en kolmila hade stått, så blåste han i den andra ändan på pipan, och innan han visste ordet av, var hararna der och stod i led och på parad, så att han kunde se över dem som en trupp soldater på en exercisplats. Det var något till pipa, tänkte Espen Askepilt; så lade han sig att sova borta i en solbacke, och hararna skenade och skötte sig själva till kvällen; då blåste han ihop dem igen och kom fram till kungsgården med dem som med en fårflock.

Kungen och drottningen och prinsessan stod på trappan och undrade på vad det var för en karl som vallade hararna så att han kom hem med dem igen. Kungen räknade och räknade och pekade med fingret och räknade dem om igen, men det var icke borta så mycket som en harunge en gång. "Det var något till gosse, det!" sa prinsessan.

Dagen därpå drog han till skogs och skulle valla igen, men bäst han låg och latade sig i en smultronbacke, skickade de kammarjungfrun i kungsgården bort till honom, för att hon skulle få reda på hur det gick till, att han var karl till att valla kungens harar så väl.

Han tog fram och visade henne pipan, och så blåste han i den ena ändan, så att de for som en vind bort över alla berg och backar, och så blåste han i den andra, så att de kom travande tillbaka till honom och ställde upp sig i led och linje igen.

Det var en rar pipa, tyckte kammarjungfrun; hon skulle gärna vilja ge hundra daler för den, om han ville sälja den, sa hon.

"Ja, det är något till pipa", sa Espen Askepilt; för pengar var den inte till salu, men ville hon ge honom de hundra dalerna och en kyss för var daler, så skulle hon få den, sa han.

Ja bevars, det skulle hon gärna göra; hon skulle gärna ge honom två för var daler och tack till.

Så fick hon pipan; men då hon kom fram till kungsgården, var pipan borta, ty Espen Askepilt hade önskat den till sig igen, och då det led till kvälls, kom han hem med sina harar som med en annan fårflock, och hur kungen räknade och pekade och räknade om igen, så halp det icke, ty der fattades icke så mycket som ett hår.

Tredje dagen han vallade, skickade de prinsessan åstad för att locka pipan ifrån honom. Hon gjorde sig blid som en lärka, och så bjöd hon honom två hundra dalar om han ville sälja pipen till henne och säga henne hur hon skulle bete sig för att få den väl hem med sig.

"Ja, det är ' något till pipa", sa Espen Askepilt, men den var inte till salu, sa han; fast det var det samma, han skulle göra det för hennes skull; om hon ville ge honom tvåhundra daler och en kyss på köpet för var daler, så skulle hon få pipan. Och ville hon behålla den, så fick hon passa väl på den; det var hennes sak, det.

"Det var ett högt pris för den der harpipan", tyckte prinsessan, och hon liksom drog sig litet för att ge honom kyssarna, men eftersom det var i skogen, så. att ingen såg det eller hörde det, så fick det basa, för pipan måste hon ha och ville hon ha, sa hon. och då Espen Askepilt hade fått det han skulle ha, så fick hon pipan, och så gick hon och höll och fingrade på den under hela vägen, men då hon kom till kungsgården och skulle ta upp den, försvann den mellan fingrarna på henne.

Dagen därpå ville drottningen själv åstad och locka ifrån honom pipan, och hon mente tro på, att hon skulle allt ha pipan med sig.

Hon var mera mån om skillingen och bjöd icke mera än femtio daler, men hon måste öka på så att det blev tre hundra. Askepilten sa, att det var något till pipa, och det var ett skamligt missbud, men för hennes skull fick det väl gå; ville hon ge honom trehundra daler och en smällkyss på köpet för var daler, så skulle hon få den. Det fick han väl tillmätt, ty på den sorten prutade hon icke så synnerligen.

Då hon hade fått pipan, så både band hon den fast och gömde den väl, men det gick inte henne en. hårsmån bättre än de andra, ty då hon skulle ta fram den, var pipan borta, och om kvällen kom Espen Askepilt hemdrivande med kungens harar som med en vältamd fårflock.

"Det är strunt alltihop", sa kungen. "Jag får väl ge mig i väg själv, om vi ska få ifrån honom den usla pipan. Det blir väl inte annan råd, kan jag se."

Och då Espen Askepilt var kommit väl till skogs med hararna nästa dag, så gick kungen efter och träffade honom i solbacken der som kvinnfolken hade varit i lag med honom.

Ja, de var något till såta vänner, och Espen visade honom pipan och blåste både i den ena och i den andra ändan på den, och kungen tyckte det var en märkvärdig pipa och ville äntligen köpa den om han så skulle ge tusen daler för pipan.

"Ja, det är något till pipa, det", sa Espen Askepilt, "och för pengar är den inte till salu", sa han, "men ser du den vita hästen der nere?" sa han och pekade bort i skogen.

"Ja, det är min egen häst, det är Viten, det", sa kungen, den måtte han väl känna igen.

"Ja, vill du ge mig tusen daler och kyssa den vita märren som går nere i myren der vid den stora furen, så skall du få pipan min."

"Är den icke till salu för något annat pris?" frågade kungen.

"Nej, det är den inte", sa Espen.

"Ja, men jag får väl lov att lägga min sidennäsduk emellan?" frågade kungen.

Det kunde han väl få, och så fick han pipan och lade den i sin penningpung, och den stack han i fickan och knäppte väl till om den, och så begav han sig på hemvägen. Men då han kom till kungsgården och skulle ta fram pipan, så var det inte bättre med honom än med kvinnfolken. Han hade ingen pipa kvar, han heller; och Espen Askepilt kom hemdrivande med harflocken, och der fattades icke så mycket som ett hår. Kungen var både ilsken och vred över att han hade narrat dem allesammans och även lurat honom själv på pipan, och nu skulle han mista livet, det var inte tu tal om det. Drottningen sa det samma, att det var bäst att döma en sådan bedragare på färsk gärning.

Espen mente tro på, att det var varken rätt eller riktigt, för han hade inte gjort annat än det de hade sagt att han skulle göra, och dermed hade han värjt ryggen och livet sitt så gott han kunde.

Då sa kungen, att det var det samma med det - var han god till att snacka det stora bryggkaret så fullt att det rann över, så skulle han få behålla livet.

Det var varken något långt eller konstigt arbete, det trodde han sig gott om, sa Espen Askepilt, och så tog han till att berätta hur det hade gått honom från förstone. Han berättade om käringen med näsan i kubben, och rätt som det var, så sa han: "Jag måste säga något rejält, om karet ska bli fullt." Och så talade han om pipan han fick, och om kammarjungfrun som kom till honom och ville köpa den för hundra daler, och om alla kyssarne hon måste ge på köpet borta i skogsbacken. Och så talade han om prinsessan, hur hon kom till honom och kysste honom så nitigt för pipan, der ingen såg eller hörde det borta i skogen. "Jag måste säga något rejält, om karet ska bli fullt", sa Espen Askepilt. Så berättade han om drottningen, hur snål hon var på skillingen och hur slösaktig på smällkyssar. "Jag måste säga något rejält, om karet ska bli fullt", sa Espen Askepilt.

"Nu tycker jag det är tämligen fullt, jag", sa drottningen.

"Visst inte", sa kungen.

Så Askepilten sig till att tala om att kungen kom till honom, och om den vita märren som gick nere i myren, och at om kungen ville ha pipan, så fick han . . . "Ja, med förlov, jag måste säga något rejält, om karet ska bli fullt", sa Espen Askepilt.

"Håll, håll, det är fullt, pojke!" sa kungen; "ser du inte att det svämmar över brädden på bryggekaret?"

Så tyckte kungen och drottningen, att det var bäst han fick prinsessan och halva riket. Det var ingen annan råd.

"Det var något till pipa, det", sa Espen Askepilt.

UPP

Smågossarna som mötte trollen i Hedalsskogen

På ett torp uppe i Våge i Gudbrandsdalen bodde en gång i forna dagar ett fattigt folk. De hade många barn, och två av sönerna, som var vid pass halvvuxna, måste ständigt stryka omkring i bygden och tigga. Därför var de väl bekanta med alla vägar och stigar, och de kände även genaste vägen till Hedalen.

En gång skulle de gå dit. Men de hade hört att några falkfångare hade byggt sig en hydda vid Masla. Der ville de titta in med detsamma och se på fåglarna, och hur de fångade dem. Därför tog gossarna genvägen över Långmyrarna. Men det led redan så långt på hösten att fäbodflickorna hade begivit sig hem ifrån sätrarna. Därför kunde de ingenstädes få härbärge och inte mat heller. De måste därför fortsätta längsefter vägen till Hedalen, men denna var bara en föga trampad stig. När mörkret föll på, tappade de bort stigen, och de hittade inte fågelfängarehyddan heller. Innan de visste ordet av, var de mitt i tjockaste Bjölstadsskogen. Då de märkte att de inte kunde komma fram, började de hugga grankvistar, gjorde upp eld och byggde sig en liten riskoja, ty de hade med sig lillyxan. Och så rev de upp ljung och mossa som de gjorde en bädd av.

En stund efter sedan de hade lagt sig, fick de höra någon som snörvlade och vädrade starkt med näsan. Gossarna spetsade öronen och lyssnade noga efter om det var djur eller skogstroll de hörde. Men så vädrade det ännu starkare och sa: "Det luktar mänskoblod här!"

Därpå hörde de att det trampade så tungt så att marken skalv, och då kunde de förstå att trollen var ute.

"Gud hjälpe oss, vad ska vi nu göra?" sa den yngste gossen till bror sin.

"Jo, stå du still under furen der du står, och var färdig att ta påsarna och lägga i väg när du ser dem komma, så skall jag ta lillyxan", sa den andre.

I detsamma såg de trollen komma sättande, och de var så stora och digra att huvudena på dem var jämnhöga med furutopparna; men de hade bara ett öga alla tre tillsammans och det växlade de om at bruka. De hade ett hål i pannan, som de lade det i och styrde det med handen. Den, som gick främst, måste ha det, och de båda andra gick efter och höll sig fast vid den första.

"Ta till benen!" sa den äldre av gossarna, "men spring inte för långt bort innan du ser hur det går. Eftersom de har ögat så högt upp, har de svårt för att se mig när jag kommer bakom dem."

Ja, brodern sprang förut och trollen efter. Under tiden kom den äldre gossen bakom dem och högg till det bakersta trollet i fotleden så att det uppgav ett gräsligt skri, och det första trollet blev så förskräckt att det hoppade till och släppte ögat. Men gossen var inte sen att ta upp det. Det var större än om man hade lagt ihop två kannfat, och så klart att fast det var kolmörka natten, blev det som ljusa dagen, då han såg igenom det.

Då trollen märkte att han hade tagit ögat ifrån dem och att han hade lemlästat ett av dem, begynte de att hota med allt ont i världen om han inte genast gav dem ögat tillbaka.

"Jag är inte rädd för troll och trätor", sa gossen. "Nu har jag tre ögon ensam, och ni ha inte något, och ändå måste två bära den tredje."

"Få vi inte igen vårt öga på ögonblicket, så skall du bli till stock och sten!" skrek trollen.

Men gossen mente tro på att så lätt gick det inte; han var inte rädd varken för skryt eller trolleri, sa han. Fick han inte vara i fred, så skulle han hugga till dem alla tre, så att de skulle få ligga och kravla på marken som annat kryp.

Då trollen hörde detta, blev de rädda och började bli möra i munnen. De bad honom så innerligen vackert att ge dem ögat tillbaka, så skulle han få både guld och silver och allt vad han ville ha. Ja, det tyckte nog gossen var mycket bra, men han ville ha guldet och silvret först, och därför sa han att om en av dem ville gå hem och hämta så mycket guld och silver att han och brodern fick sina påsar fulla, och ge dem två präktiga stålbågar på köpet, så skulle de få ögat. Men till dess ämnade han behålla det.

Trollen klagade och sa att ingen av dem kunde gå, eftersom de inte hade ögat att se med. Men så gav sig en av dem till att skrika på käringen, för de hade också en käring ihop alla tre. Om en stund svarade det uppe i ett fjäll långt norrut. Nu sa trollen till henne att hon skulle komma med två stålbågar och två spannar fulla med guld och silver, och det stod inte länge på förrän hon var der.

Då hon nu fick höra hur det hade gått till, började också hon att hota med trolldom. Men trollen blev rädda och bad henne att hon skulle akta sig for den lilla getingen, alldenstund hon inte kunde vara säker för att han inte tog hennes öga också.

Då kastade hon ämbarna med guld och silver och bågarna åt pojken och drog hem i fjället med trollen, och sedan den tiden har ingen sport att trollen ha gått på Hedalsskogen och luktat efter mänskoblod.

UPP

Grovkornig bondkomik

Det var en gång en man och en hustru som skulle så; men de hade intet utsäde, och inga pengar att köpa för heller. En enda ko hade de, och den skulle mannen gå till staden med och sälja för att få pengar till utsäde. Men när det kom til kritan, vågade hustrun inte låta mannen gå, ty hon var rädd att han skulle supa upp pengarna. Därför gick hon själv åstad med kon och tog med sig en höna också.

Nära staden mötte hon en slaktare.

"Ska du sälja kon, mor?" frågade han.

"Ja, ska jag så", sa hon.

"Vad ska du ha för den då?"

"Jag får väl ha en mark för kon, men hönan ska du ha för tio daler", sa hon.

"Ja", svarade han, "hönan behöver jag inte, och den blir du nog av med, när du kommer till staden, men för kon ska jag ge dig en mark."

Hon sålde kon sin och fick sin mark, men det var ingen i staden som ville ge tio daler för en gammal mager höna. Då gick hon tillbaka till slaktaren igen och sa: "Jag blir inte av med hönan, jag, far! Du får allt ta den också, som tog kon."

"Det ska vi väl bli sams om", sa slaktaren, bjöd henne till bords och gav henne mat och trakterade henne så med brännvin att hon blev drucken och miste både sans och vett.

Medan hon sov ruset av sig, doppade slaktaren henne i en tjärtunna och la henne sedan i en fjäderhög.

Då hon vaknade var hon befjädrad över hela kroppen och begynte undra: "&Aum;r det jag eller är det inte jag? Nej, det kan aldrig vara jag! det måste vara en vacker fågel. Men hur ska jag bära mig åt för att få veta om det är jag eller om det inte är jag? . . . Jo, nu vet jag hur jag ska få reda på om det är jag: om kalvarna slicka mig och hunden inte skäller på mig då jag kommer hem, så är det jag."

Hunden fick knappast syn på ett sådant underdjur förrän han började stormskälla som om det hade varit både tjuvar och skälmar i huset.

"Nej, det kan visst inte vara jag", sa hon.

Då hon kom i fähuset, ville kalvarna inte slicka henne, ty de kände tjärlukten.

"Nej, det kan inte vara jag, det måste vara en vacker fågel", sa hon, kröp så upp på visthustaket, började slå med armarna som om de hade varit vingar, och ville till väders. Då mannen såg detta, kom han ut med bössan och började sikta.

"Ah, skjut inte, skjut inte!" ropade hustrun; "det är jag."

"&Aum;r det du", sa mannen, "så stå inte där som en gås, utan kom ner och gör rätt och räkenskap för dig."

Hon kröp då ner igen, men hade inte en enda skilling, ty den mark hon fick av slaktaren hade hon kastat bort i fyllan och villan.

Då mannen hörde detta, blev han så ond att han sa han skulle gå sin väg från alltsammans och aldrig komma igen om han inte träffade tre andra käringar som var lika obefogade.

Han gav sig utav, och då han hade kommit ett stycke på vägen, fick han se en käring som sprang ut och in med ett tomt såll i en nyupptimrad stuga. Var gång hon lopp in, kastade hon förklädet över sållet som om hon hade haft någonting i det, och slog ut detta på golvet.

"Varför gör ni så där, mor?" frågade han.

"Åh, jag ville bara ha in litet sol", svarade hon, "men jag vet inte hur det är fatt; när jag är ute, har jag solen i sållet, men när jag kommer in, så har jag tappat den, och då jag var i den gamla kojan min, så hade jag sol tillräckligt, fastän jag aldrig bar in det minsta. Bara någon kunde skaffa mig sol, skulle jag gärna ge honom trehundra daler."

"Har ni en yxa", sa mannen, "så ska jag nog skaffa er sol."

Han fick en yxa och högg fönstergluggar, ty det hade timmermännen glömt. Strax kom solen in, och han fick sina trehundra daler.

"Det var en", tänkte mannen, och gick vidare.

Om en stund kom han till ett hus, och där inne var ett förfärligt skrik och skrål. Där gick han in och fick se en käring som höll på att dänga mannen sin i huvudet med ett klappträ. Över huvudet på honom hade hon dragit en skjorta, i vilken det inte fanns något hål för halsen.

"Vill ni slå ihjäl er man, mor?" frågade han.

"Nej", svarade hon, "jag vill bara ha ett halsehål på den här skjortan."

Mannen skrek och jämrade sig och sa: "Gud trösta och hjälpe den som ska ha en ny skjorta på. Om någon kunde lära käringen min att få halsehål på skjortan på något annat sätt, så skulle jag gärna ge honom trehundra daler."

"Det ska snart vara gjort. Ta bara hit en sax", sa den andre. Han fick en sax, klippte hål och gick vidare med pengarna sina.

"Det var den andra", sa han för sig själv.

Sent omsider kom han till en gård. Där tänkte han vila ut en stund. Då han kom in dit, sporde käringen: "Var är ni från, far?"

"Jag är från Ringerike", svarade han.

"Åh, nej, kors! &Aum;r ni från himmelrike? Då känner ni väl honom, andre Per, salig man min, då?" Kvinnan hade varit gift tre gånger. Den förste mannen och den siste hade varit elake. Därför trodde hon att blott den andre mannen hade blivet salig, ty han hade varit en beskedlig man.

"Ja, en Per känner jag väl", sa han svävande.

"Hur står det till med honom nu då?" frågade hustrun.

"Åh, det är möjligtvis bara klent för honom", svarade Ringerikaren, "han traskar måhända gård mellan där och har varken mat eller kläder på kroppen, - pengar var det då inte värt att tala om!"

Då ropte käringen: "Han behöver inte gå usel, han som det var så mycket efter. Här hänger et helt vindsutrymme fullt med kläder som hörde honom till, och ett stort skrin med pengar står här också. Vill ni ta det med, ska ni få häst och kärra att köra det fram med. Hästen kan kanskje bli kvar i himmerike - salig Per behöver inte gå."

Ringerikaren fick ett helt kärrlass med kläder och ett skrin fullt med silverpengar, och så mycket mat och dryck som han ville. Då han hade fått det, satte han sig upp och åkte sin väg.

"Det var den tredje", sa han för sig själv.

Men ute på marken gick hustruns tredje man och plöjde, och då han fick se en främmande karl åka bort med häst och kärra, gick han hem och frågade hustrun vad det var för en som for bort med den blå hästen.

"Åh, han", sa hon, "det var en karl ifrån himmelrike. Han fick med båda mat, kläder och pengar efter andre Per, salig man min, för han traskar möjligtvis från gård till gård där uppe utan mat eller kläder på kroppen."

Mannen begrep strax hur det hängde ihop, sadlade en häst och red bort i fullt fyrsprång. Det dröjde inte länge förrän han var tätt bakom honom som satt på kärran och körde. Men då den andre märkte det, körde han hästen och kärran in i småskogen, nappade en handfull tagel ur hästsvansen och sprang så upp i en backe, där han fäste taglet i en björk, och under den la han sig till att gapa och stirra upp till molnen.

"Nej, nej, nej!" sa han liksom för sig själv, då tredje Per kom ridande. "Nej, något så grant har jag då aldrig sett! Nej, aldrig såg jag väl på maken!"

Per stod och säg på honom en stund och undrade om han var drucken, eller vad detta skulle betyda. Slutligen frågade han: "Vad ligger du där och glor på?"

Den andre sa: "Här ser du tagel som hänger kvar i björken, och där uppe bland molnen ser du skyar som liknar blåa hästen."

Per såg på molnen, såg på honom, och sa: "Jag ser ingenting annat än taglet i björken, jag."

"Nej, du kan inte se det där du står", sa den andre, "men kom hit och lägg dig här och kika uppåt, och vänd inte ögonen bort ifrån molnen, så kanhända."

Medan tredje Per låg och glodde upp till molnen så att ögonen hans vattnades, glömde han att följa med vad som hände omkring honom. Då han reste sig upp, hade hästen hans travat sin väg och var försvunnen. Ringerikaren också. Han hade rest sin kos med kärrlasset. Det var för sent at göra något med det.

Då han kom hem till hustrun och hon frågade var han hade gjort av hästen, så svarade han: "Han fick måhända den med sig också. Jag tycker inte det var lönt att sitta på en kärra och skralta gård mellan i himmelrike där man möjligtvis kan köpa sig en vagn att åka i."

"Det ska du ha tack för! Aldrig hade jag trott att du var en så beskedlig man", sa hustrun.

Då Ringerikaren nu kom hem med de sexhundra dalerna och kärrlasset med kläderna och silverpengarna, var hela åkern var plöjt och uppsåt. Det första han frågade käringen sin om var, var hon hade fått utsäde ifrån.

"Åh", sa hon, "jag har alltid hört att den som något sår, han något får. Så sådde jag det saltet som Norrlandningen satte in här, och kommer det bara regn snart, så tror jag nog att det kommer bra upp."

"Det kan nu vara detsamma", sa mannen.

[Återskapad vid TK]

Innhald


Norska folksagor och äventyr, litteratur  

Norska folksagor och äventyr, opp Seksjon Sett Neste

Norska folksagor och äventyr BRUKARGAID: [Lenke]
© 2010–2017, Tormod Kinnes. [E-post]  ᴥ  Ansvarsfråskriving: [Lenke]