Norsk del, Gullvekta
Norska folksagor och äventyr  ❀ 9
Seksjon › 22 Sett Søk Førre Neste

Finn ordbøker

Reservasjonar Innhald  

Gossen och Svarte-Petter

Det var en gång en gosse som gick på en väg och knäckte nötter, så fann han en maskstungen en, och med det samma mötte han Svarte-Petter [1].

"Är det sant", sa gossen, "vad de säga att Svarte-Petter kan göra sig så liten han vill, och tvinga sig igenom ett synålsöga?"

"Ja!" svarade Svarte-Petter.

"Ah, låt mig se det, och kryp in i denna nöten", sa gossen igen, och det gjorde Svarte-Petter. Då han väl var krupen in genom maskhålet, satte gossen en pinne i.

"Nu har jag dig där!" sa han, och gömde nöten i fickan.

Då han hade gått ett stycke, kom han till en smedja; där gick han in, och bad smeden om han ville slå den nöten itu åt honom.

"Ja, det ska vara lätt gjort", svarade smeden, och tog den minsta hammaren sin, la nöten på städet och slog till. Men den ville inte sönder. Så tog han en litet större hammare, men den var heller inte tung nog. Han tog då en ännu större en, men den dugde heller inte. Så blev smeden vred och tog till storsläggan.

"Jag ska väl få sönder dig ändå!" sa han, och slog till allt vad han orkade. Och så gick nöten i kras, så att halva smedjetaket flög av och det brakade som om huset skulle ramla ned.

"Jag tror fan var i nöten, jag!" sa smeden.

"Ja, han var så", svarade gossen.

Antecking

  1. Svarte-Petter: Blant andra mildrande, förskönande uttryck for fan (djävulen) på svenska, har man också gammel-Erik, den lede, den sure, og hin håle. I den första översättningen står 'fanden'.

UPP

Smeden som de inte tordes släppa in i helvetet

En gång på den tiden då Vår Herre och sankte Per gick och vandrade på jorden, kom de till en smed. Han hade gjort kontrakt med Svarte-Petter att han skulle höra honom till om sju år, mot det att han skulle under dessa sju år vara mästaren över alla mästare i smideskonst. Och det kontraktet hade både han och hin [1] skrivit sina namn under. Därför hade han också satt med stora bokstäver över smedjedörren: "Här bor mästaren över alla mästare!"

Då vår Herre kom gående och fick se det, gick han in.

"Vem är du?" sa han till smeden.

"Läs över dörren!" svarade smeden. "Men kanske du inte kan läsa skrivet, så får du vänta tills någon kommer som kan hjälpa dig."

Innan Vår Herre hann svara, kom där en man med en häst, som han bad smeden sko åt sig.

"Kunde inte jag få lov att sko den?" sa Vår Herre.

"Du kan försöka", sa smeden; "galnare kan du då inte göra det än att jag kan göra det rätt igen."

Vår Herre gick då ut och tog det ena benet av hästen, la det i smedjeugnen och gjorde skon glödande. Därpå hamrade han den, slog i sömmen och satte sedan benet helt och hållet på hästen igen. Då detta var gjort, tog han det andra frambenet och gjorde på samma sätt. Och då han hade fästat det på hästen igen, gjorde han på samma sätt med bakbenen, det ena efter andra. Under tiden stod smeden och såg på.

"Du är inte så dålig smed, du ändå", sa han.

"Tycker du det?" sa Vår Herre.

En stund därefter kom smedens mor till smedjan och bad honom komma hem och spisa middag. Hon var mycket gammal, fasligt krokig i ryggen och skrynklig i ansiktet, och kunde knappast gå.

"Lägg nu märke till vad du ser!" sa Vår Herre. Han tog gumman, la henne i ugnen och smidde en ung, fager jungfru av henne.

"Jag säger som jag sagt, jag", sa smeden, "du är alls inte någon dålig smed. Det står över dörren min: Här bor mästaren över alla mästare, men ändå säger jag rent ut: En lär så länge en lever."

Och därmed gick han hem och åt middag. Då han åter kommit till smedjan igen, kom en man ridande. Han ville ha hästen sin skodd.

"Det ska snart vara gjort", sa smeden; "jag har just nu lärt mig en ny metod att sko på. Den är bra att bruka när dagen är kort."

Och därmed började han skära och bryta tills han hade fått av alla hästbenen; "ty jag vet inte vad det ska tjäna till att gå och pyssla med ett i sänder", sa han. Benen la han nu i smedjeugnen såsom han hade sett Vår Herre göra, la duktigt med kol på och lät smedsdrängarna dra av alla krafter i bälgstången. Men benen brann upp, och smeden måste betala hästen. Det tyckte han inte mycket om, men då i detsamma en gammal fattigstukäring kom gående förbi, tänkte han: "Lyckas inte det ena, så lyckas väl det andra."

Han tog gumman och la henne i ugnen, och hur mycket hon grät och bad för livet, så hjälpte det inte.

"Du förstår inte ditt eget bästa, så gammal du är", sa smeden. "Nu ska du bli förvandlad till en ung jungfru igen på ett ögonblick, och ändå ska jag inte ta så mycket som en skilling för smidet."

Det gick inte bättre med käringen än med hästbenen.

"Det var illa gjort, det", sa Vår Herre.

"Ah, det är väl inte många som frågar efter henne", svarade smeden; "men det är synd och skam av Svarte-Petter att inte hålla bättre än så vad som står skrivet över dörren."

"Om du nu skulle få tre önskningar av mig", sa Vår Herre, "vad skulle du då önska dig?"

"Försök", sa smeden, "så tör du få veta det."

Vår Herre gav honom då tre önskningar.

"Då önskar jag först och främst att den jag ber kliva upp i päronträdet som står här utanför smedjedörren, måste bli sittande där tills jag själv ber honom komma ner igen", sa smeden. "För det andra önskar jag att den jag ber sätta sig i länstolen som står där inne i rummet, måste bli sittande i den tills jag själv ber honom stiga upp igen. Och slutligen önskar jag att den jag ber krypa in i ståltrådspungen som jag har i fickan min, måste bli kvar där tills jag själv ger honom lov att krypa ut igen."

"Du önskade som en dåre", sa Sankte Per; "först och främst borde du ha önskat dig Guds nåd och barmhärtighet."

"Jag tordes inte hugga till så stort, jag", sa smeden.

Därpå sa Vår Herre och Sankte Per farväl och gick vidare.

Det led medan det skred, och när tiden var inne, kom Svarte-Petter såsom det stod i kontraktet och skulle hämta smeden.

"Är du färdig nu?" sa han och stack in näsan genom smedjedörren.

"Ah, jag måste nödvändigt smida ett huvud på den här spiken först", svarade smeden. "Kryp du emellertid upp i päronträdet och plocka dig ett päron att gnaga på. Du kan nog vara både törstig och svulten efter färden."

Svarte-Petter tackade för gott tillbud och kröp upp i trädet.

"Ja, när jag nu rätt tänker på saken", sa smeden, "så får jag platt inte huvudet smitt på spiken på fyra år, för det är fruktansvärt hårt järn. Ner kan du inte komma under den tiden, utan du får sitta och vila dig så länge."

Svarte-Petter tiggde och bad så innerligt vackert att han skulle få komma ned igen, men det hjälpte inte. Till sist måste han lova att han inte skulle komma igen förrän de fyra åren var förbi, som smeden hade sagt.

"Ja, då kan du få komma ner igen", sa smeden.

Då nu tiden var förbi, kom Svarte-Petter åter för att hämta smeden.

"Nu är du väl färdig", sa han, "nu tycker jag du kan ha hunnit smida huvud på spiken."

"Ja, huvud har jag nog fått på den", svarade smeden, "men ändå kom du en liten smula för tidigt, ty udden har jag ännu inte vässat. Så hårt järn har jag då ännu aldrig smitt förr. Medan jag slår udd på sömmen, kunde du sätta dig i länstolen min och vila dig, ty du är väl trött, kan jag tänka."

"Tackar som bjuder", sa Svarte-Petter och satte sig i länstolen; men knappt hade han slagit sig ner i den, så sa smeden åter att när han rätt tänkte på saken, så kunde han inte få udden vässad förrän om fyra år. Svarte-Petter bad först vackert att slippa upp ur stolen. Sedan blev han ond och började hota, medan smeden urskuldade sig det bästa han kunde och sa att det var det hårda järnets fel, och tröstade Svarte-Petter med att han satt så bekvämt i länstolen och att han om fyra år skulle slippa därifrån på minuten. Det fanns nu ingen annan råd; Svarte-Petter måste lova att han inte skulle hämta smeden förrän fyra år därefter, och då sa smeden: "Ja, då kan du resa dig igen", och Svarte-Petter bort det snaraste han kunde.

Om fyra år kom han tillbaka för att hämta smeden.

"Nu måtte du väl vara färdig, vet jag", sa Svarte-Petter och stack näsan in genom dörren.

"Fix och färdig", svarade smeden, "nu kunna vi resa när du vill. Men hör på, du", tillade han; "det är en sak som jag stått länge här och tänkt på att jag skulle fråga dig om: Är det sant som man påstår, att Svarte-Petter kan göra sig så liten han vill?"

"Jo jo men, nog är det sant", svarade Svarte-Petter.

"Ah, då kunde du just göra mig den tjänsten och krypa in i ståltrådspungen här och se efter om den är hel i botten", sa smeden. "Jag är rädd att jag ska tappa respengarna mina."

"Mycket gärna", sa Svarte-Petter; han gjorde sig liten och kröp in i pungen. Men knappt hade han kommit dit in förrän smeden knäppte ihop pungen.

"Jo, den är hel och tät överallt", sa hin i pungen.

"Det var roligt att höra det", svarade smeden; "men det är bättre att vara före var än efter snar [2]; jag måste så gärna svetsa maskorna litet, bara för säkerhets skull." Och därmed la han pungen i ässjan och gjorde den glödande.

"Au! au! är du galen? Vet du inte att jag är inne i pungen då?" ropade Svarte-Petter.

"Ja, jag kan inte hjälpa det", svarade smeden; "det är ett gammalt ordspråk: man får smida medan järnet är varmt", och så grep han storsläggan, la pungen på städet och började hamra allt vad han orkade.

"Au! au! au!" skrek Svarte-Petter i pungen. "Käre vän, låt mig bara slippa ut, så ska jag aldrig mera komma igen."

"Åh ja, nu tror jag nog att maskorna är svetsade tillräckligt", sa smeden, "så nu kan du då få komma ut igen."

Därmed öppnade han pungen, och Svarte-Petter bort så fort att han inte tordes se sig tillbaka en gång.

Men efter någon tid föll det smeden in att han kanske ändå hade burit sig dumt åt då han hade gjort sig till ovän med Svarte-Petter. "Skulle jag inte komma in i Guds rike", tänkte han, "så torde det vara fara för att jag kan bli husvill, sedan jag kommit i delo med honom som råder över helvetet."

Han tyckte då att det var bäst att försöka komma in antingen i helvetet eller i himmelriket så gott först som sist, så att han fick veta hur han hade det. Därmed tog han släggan sin på axeln och gav sig på väg. Då han hade gått ett gott stycke, kom han till korsvägen där vägen till himmelriket skiljer sig från den som leder till helvetet. Där hann han upp en skräddargesäll som gick och traskade med pressjärnet i handen.

"God dag!" sa smeden, "vart ska du hän?"

"Till himmelriket om jag kan komma in där", svarade skräddaren. "Än du då?"

"Ah, vi få inte sällskap långt, vi då", svarade smeden, "jag har tänkt försöka på i helvetet först, jag, ty jag är litet bekant med Svarte-Petter sen gammalt."

Därpå sa de varandra farväl och gick var sin väg. Men smeden var en stark, kraftig karl och gick mycket fortare än skräddaren, så att det dröjde inte länge förrän han stod utanför porten till helvetet. Han lät vakten anmäla sig och säga att det var någon utanför, som gärna ville tala ett ord med Svarte-Petter.

"Gå ut och fråga vad det är för en", sa Svarte-Petter till vakten, och det gjorde denne.

"Hälsa Svarte-Petter och säg att det är smeden som har den där pungen han vet", svarade smeden, "och be honom så vackert att jag får slippa in strax, ty först så har jag smitt i dag ända till middagen, och sedan har jag gått en lång väg."

Då Svarte-Petter fick detta besked, befallde han vakten att genast läsa igen alla nio låsen på porten, "och sätt dit ett hänglås till ändå", sa Svarte-Petter, "ty kommer han in, så ställer han till oreda i hela helvetet."

"Det lär väl inte stå till att få härbärge här då", sa smeden vid sig själv, då han hörde att de stängde till porten bättre. "Jag får väl försöka i himmelriket då."

Och därmed vände han om och gick tillbaka tills han kom till korsvägen igen. Där tog han samma väg som skräddaren hade gått. Harmsen som han var över att ha gått den långa vägen fram och tillbaka utan nytta, tog han ut stegen allt vad han orkade och kom fram till himmelrikets port i detsamma som Sankte Per gläntade litet på den, så mycket att den smala skräddaregesällen kunde slippa in. Smeden var ännu en sex, sju steg ifrån porten. "Här är det allt bäst att skynda sig", tänkte han, grep släggan och kastade henne i dörröppningen med detsamma som skräddaren slank in. Och kom han inte in genom den öppningen, så vet jag inte vart han har tagit vägen.

Antecking

  1. Hin: Hin håle, fan.
  2. Bättre före var än efter snar: Förutseende är bättre än efterklokhet.

UPP

Pål Andrestugan

Det var en gång en hustru som hade en döv man, och därför höll hon mera av gossen i den andra stugan, han de kallade Pål Andrestugan. Tjänstgossen hos den döve mannen märkte väl att där var något emellan dessa två, och så sa han en gång till käringen: "Törs ni våga tio daler, mor, att jag ska få er till att uppenbara er egen skam?"

"Ja, det törs jag nog", sa hon, och så slog de vad om tio daler.

Så var det en dag att gossen och den döve mannen stod på logen och tröskade. Då märkte gossen att Pål Andrestugan kom till käringen. Han sa ingenting, men en god stund före frukostdags, vände han sig om mot logdörren och skrek med ens: "Ja, ja!"

"Jaså, ska vi allt in nu då?" sa mannen; han hade inte märkt något.

"Ja vi ska väl det", svarade gossen.

Då de kom i förstugan, begynte gossen att hosta för att hustrun skulle få gömma Pål Andrestugan. Då de nu kom in, stod där ett fat med risgrynsgröt på bordet.

"Nej, nej då, mor!" sa mannen, ska vi ha risgrynsgröt i dag?"

"Å ja, ni ska väl det", sa käringen, - sur och arg var hon.

Då de väl hade ätit och gått ut igen, sa hon till Pål: "Det är förbaskat till näsa den pojken har; detta var nu hans skuld. Men nu får du laga att du kommer din väg, så ska jag komma ned till dig i ängen med mellanmiddag."

Detta stod pojken i förstugan och hörde på.

"Far", sa han, "nu tror jag det är bäst vi gå ned i dalen och gör i ordning gärdesgårdsstycket som är nedblåst, så inte svinen deras i andra stugan går och rotar upp ängen vår."

"Ja, vi får väl det", sa mannen, för han gjorde allt vad de sa till honom.

Vid mellanmiddagstid kom käringen skyndande ned i ängen med något under förklädet.

"Nej, nej, mor, nu tror jag inte du är dig själv längre", sa mannen; "ska vi nu ha mellanmiddag också?"

"Å ja, ni får väl det", sa hon, och mycket argare var hon ändå. Och de levde gott, och spisade både kaka och smör och fick brännvin till.

"Jag går bort till Pål Andrestugan med litet också, jag, mor", sa pojken, "för han har nog inte fått någon mellanmiddag."

"Ja, gör det!" sa hustrun. Då blev hon blid igen med ens.

På vägen plockade pojken sönder kakan och släppte en smula då och då, eftersom han gick. Till Pål Andrestugan sa han: "Du får nog ta dig i akt, du, för gubben vår har märkt att du kommer väl ofta till käringen. Det tycker han inte mycket om, och nu har han svurit på att han ska hugga yxan i dig, så snart han får se dig."

Pål blev mycket rädd och förskräckt, och pojken gick tillbaka igen till mannen.

"Det är kanhända något söndrigt på plogen för Pål", sa han, "och därför skulle ni ta med yxan och komma dit och laga litet på den."

Ja, mannen gick och tog med yxan, men Pål Andrestugan fick inte ögonen på honom förrän han tog till fötter det bästa han kunde. Mannen tog och vände på plogen och såg på den på alla kanter, och då han inte kunde se något söndrigt på den, så gick han tillbaka igen. Men på vägen plockade han upp de kaksmulor som gossen hade släppt. Käringen stod en stund och såg på detta och förundrade sig över, vad det var, mannen samlade upp.

"Å, far plockar nog upp sten", sa gossen. "Måhända han har märkt att denne Pål Andrestugan springer så ofta över till oss, och inte tycker mycket om det, och han svurit på att han ska stena mor ihjäl."

Käringen åstad det kvickaste hon kunde.

"Vad är det mor sätter så åstad efter?" sporde mannen, då han kom fram.

"Å, det är kanhända eld lös hemma", sa gossen.

Mannen efter, och käringen före. Hon skrek: "Å, slå inte ihjäl mig, slå inte ihjäl mig, så ska jag aldrig låta Pål Andrestugan komma till mig mer!"

"Nu är de tio dalerna mina!" ropade gossen.

Innhald


Norska folksagor och äventyr, litteratur  

Norska folksagor och äventyr, opp Seksjon Sett Neste

Norska folksagor och äventyr BRUKARGAID: [Lenke]
© 2010–2017, Tormod Kinnes. [E-post]  ᴥ  Ansvarsfråskriving: [Lenke]