Vid hemkomsten händer det inte sällan de nordländska fiskarena att de finner kornstrån fästade vid rodret eller bjuggkorn i fiskens mage. Då heter det att de har seglat över ett av huldrelanden det går sägner om i Nordlanden. De visar sig endast för fromma eller framsynta människor när de är i livsfara på havet, och dyker upp der annars intet land finns. De underjordiska som bor här, har åkerbruk och boskapsavel, fiske och jakt som andra människor, men här lyser solen över grönare gräsfält och rikare åkrar än på något annat ställe i Nordlanden. Lycklig är den som kommer till eller kan få se en av dessa öar. "Han är bärgad", säger nordlänningen.

Utanför Röst, vid ögruppen Lofotens södra ända, berättas om ett sådant huldreland som visar sig ibland. Det heter Utröst. Det är ett stort åkerland med gröna backsluttningar och gula kornåkrar. Han som bor på Utröst har sin jakt [1] liksom andra nordlandsbor. Ibland kommer den fiskarna och jaktskepparna till mötes för fulla segel, men i samma ögonblick de tror att de stöter tillsammans med den, är den försvunnen.

På Värö, nära Röst, bodde en gång en fattig fiskare, som hette Isak; han ägde intet annat än en båt och ett par getter, som hans hustru höll vid liv med fiskrester och de grässtrån de kunde samla ihop på fjällen runt omkring. Men hela stugan hade han full med hungriga barn. Och ändå var han alltid nöjd med hur Vår herre styrde det för honom. Det enda han oroade sig över var att han aldrig riktigt kunde få fred för sin granne, en rik man som tyckte att han borde ha allting bättre an en sådan stackare som Isak, och därför ville han ha bort Isak så att han själv kunde få den hamn han hade utanför sin stuga. En dag, då Isak var ute och fiskade ett par mil till havs, föll det tjocka över honom, och rätt som det var, kom det upp en storm så våldsam att han måste kasta all fisken över bord för att lätta båten och bärga livet. Och ändå var det ingen lätt sak att hålla den flott. Men han lirkade vackert fram sin farkost både mellan och över störtsjöarna, som var färdiga att dra ned honom varje ögonblick.

Då han hade seglat med sådan fart fem sex timmar, tänkte han att han snart skulle träffa på land någonstädes. Men tiden led och stormen och tjockan blev värre och värre. Då började han ana att han styrde till havs eller att vinden hade vänt sig, och slutligen kunde han förstå att det måste vara så, ty han seglade och seglade, men han nådde inte land.

Rätt som det var, hörde han ett hemskt skrik framom bogen och han kunde inte tro annat än att det var havstrollet, som sjöng hans likpsalm. Han bad till Vår Herre för hustru och barn, ty nu trodde han att hans sista timme var kommit.

Bäst han satt och bad, fick han se skymten av något svart, men då han kom närmare, var det bara tre storskarvar [1] som satt på en stock drivved. I ett nu var han förbi dem.

Så gick det både långt och länge, och han blev så törstig och så hungrig och trött att han inte visste sig någon levande råd, och han satt nästan och sov med rorkulten i hand. Men bäst som det var, skrapade båten mot stranden och tornade emot. Då fick Isak upp ögonen. Solen bröt genom tjockan och lyste över ett vackert land; höjderna och bergen var gröna ända upp till toppen, åker och äng sluttade upp mot dem, och han tyckte sig känna en lukt av blommor och gräs, ljuvligare än han någonsin känt.

"Gud ske lov, nu är jag bärgad, det här är Utröst", sa Isak för sig själv. Rakt framför honom låg en kornåker med ax så stora och fulla att han aldrig hade sett maken, och genom den kornåkern gick en smal väg upp till en grön, torvtäckt jordhydda som låg ovanför åkern, och på taket betade en vit get med förgyllda horn, och juver hade hon så stort som på den största ko. Utanför satt en liten blåklädd man på en trefot och sög på en pipsnugga; han hade ett skägg så stort och långt att det nådde långt ned på bröstet.

"Välkommen till Utröst, Isak", sa gubben.

"Väl mött, far", svarade Isak. "Känner ni mig då?"

"Det händer, det", sa gubben. "Du vill väl låna hus här i natt?"

"Om det var så väl att jag det fick", sa Isak.

"Det är tråkigt med mina söner att de inte tål lukten av kristen man", sa gubben. "Har du inte mött dem?"

"Nej, jag har inte mött annat än tre skarvar. De satt och skrek på en drivstock", svarade Isak.

"Ja, det var mina söner det", sa gubben, och så knackade han ur pipan och sa till Isak: "Gå in så länge; du är väl både hungrig och törstig, kan jag tänka."

"Tack som bjuder, far", sa Isak.

Men då mannen låste upp dörren, var det så präktigt der inne att Isak blev alldeles häpen. Maken hade han aldrig sett förr. Bordet var fullt med de yppersta rätter, filbunkar och rödfisk och stek och Ievermölja med sirap och ost på, hela högar med Bergenskringlor, brännvin och öl och mjöd och allt gott som tänkas kan. Isak åt och drack allt vad han orkade, och ändå blev tallriken aldrig tom, och hur mycket han än drack, var glaset lika fullt. Gubben åt inte mycket och inte sa han mycket heller; men rätt som de satt, hörde de ett skrik och ett rammel utanför. Då gick han ut.

Om en stund kom han in igen med sina tre söner; det klack till litet i Isak med det samma de kom in genom dörren; men gubben hade väl lugnat dem, ty de var mycket vänliga och godsinta, och så sa de att han skulle hålla bordskick och sitta kvar och dricka med dem, ty Isak reste sig och ville gå från bordet - han var mätt, sa han.

Men han gjorde dem till viljes, och så drack de glas om glas, och emellanåt tog de sig en tår av ölet och mjödet; vänner blev de och kom väl överens, och så sa de att han skulle göra ett par slag ut på sjön med dem, så att han kunde ha litet med sig hem då han reste.

Den första seglingen de gjorde var i en stark storm. En av sönerna satt vid styret, den andre satt vid halsen, den tredje var mellanrumsman, och Isak måste begagna stora öskaret, så att svetten lackade om honom. De seglade som de varit galna. Aldrig revade de segel, och när båten var full med vatten, stack de upp på vågorna och seglade den läns igen, så att vattnet stod ut från akterändan som en fors. Efter en stund la vädret sig, och de började fiska. Det var så tjockt med fisk att de inte kunde få sänket till bottnen för det fiskstim, som stod nedanför dem. Sönerna från Utröst drog upp oupphörligt. Isak kände också duktiga napp, men han hade tagit sina egna fiskedon, och varje gång han fick upp en fisk till relingen, släppte den igen, och han fick inte så mycket som ett ben en gång. Då båten var full, for de hem till Utröst, och sönerna rensade fisken och hängde den på torkställningar. Men Isak klagade för gubben över att det hade gått så illa med hans fiske. Gubben lovade att det nog skulle gå bättre nästa gång, och gav honom ett par krokar, och nästa gång drog Isak upp lika ofta som de andra, och då de kommit hem, fick hän på sin lott tre torkställningar fulla med fisk.

Sedan fick han hemlängtan, och då han skulle resa, skänkte gubben honom en ny stor fiskarebåt full med mjöl och lärft och andra nyttiga saker. Isak sa tack och heder, och så bad gubben honom komma igen, då jakten skulle ut. Han ämnade sig till Bergen med last i sällskap med andra, och då kunde Isak följa med och själv sälja sin fisk. Ja, det ville Isak gärna, och så frågade han hur han skulle styra kosan för att komma till Utröst igen. "Tätt efter skarven, då den flyger till havs, så håller du rätt kurs", sa gubben, "Lycklig resa!"

Men då Isak hade lagt ut och ville se sig om, såg han inte mera till Utröst; han såg inte annat än havet vitt och brett.

Då tiden kom att jakten skulle ut, infann Isak sig. Men sådan jakt hade han aldrig sett förr. Den var två hörhåll lång, så att när styrmannen, som stod och höll utkik på styrmansbrädet i fören, skulle ropa till rorkarlen, kunde denne inte höra det, och därför hade de satt ännu en man mitt i fartyget, alldeles vid masten. Han ropade styrmannens rop till rorkarlen, och ändå måste han skrika allt vad han orkade. Isaks andel lade de förut i jakten; själv tog han ned fisken från torkstallningarna, men han förstod inte hur det gick till, alltjämt kom det ny fisk i stället för den han tog bort, och då han reste, var ställningarna lika fulla som då han kom. När han kom till Bergen, sålde han sin fisk, och han fick så mycket pengar för den att han köpte sig en ny jakt i fullgott skick med rigg och allt vad därtill hörde, ty det rådde gubben honom till. Och sent på kvällen, förr än han skulle resa hem, kom gubben ombord till honom och bad att han inte skulle glömma dem, som hans granne hade lämnat efter sig, ty själv låg han på sjöbottnen, sa han.

Och så spådde han Isak lycka och framgång med jakten. "Allt är bra, och allting håller, som i vädret står", sa han, och därmed menade han att det var en ombord, som ingen såg, men som stöttade masten med sin rygg, när det knep.

Isak hade alltid lyckan med sig sedan den tiden. Han förstod nog var det kom ifrån, och han glömde aldrig att lägga av litet godbitar åt den som höll vintervakten, när han halade upp jakten om hösten, och varje julafton lyste det grant ut ifrån jakten, och de hörde fioler och musik och skratt och stoj, och det dansades nere i lastrummet.

Anteckningar

1. Jakt: fartyg.
2. Storskarv (Phalacrocorax carbo), är en stor svart fågel inom familjen skarvar. Den häckar på klippor eller i träd vid kusten och vid större insjöar. Vingspannet är 130-160 centimeter. Den simmar bra och är en skicklig fiskare. Den fångar sitt byte på djupt och i grundare vatten. Fågeln är dels skyddad av EU:s fågeldirektiv. Historiskt har man använt skarvar som fiskeredskap och i vissa delar av Asien användas de på detta sätt än idag. Man har då en lina om fågelns hals som hindrar den från att svälja den fisk den fångar och som istället tas om hand av fiskaren. [Wikipedia, s.v. "Storskarv"]

Den sjunde far i huset

Det var en gång en man som var ute och reste. Så kom han med tiden till en stor och vacker gård. Det var en herrgård så präktig att den mycket väl kunde ha varit ett litet slott.

"Här skall det bli skönt att få vila ut", sa han för sig själv då han kom innanför grinden.

Nära denna stod en gammal man med grått hår och skägg och högg ved.

"God kväll, far", sa den resande, "kan jag få låna hus här i natt?"

"Jag är inte far i huset", sa den gamle. "Gå in i köket och tala vid far min!"

Den resande gick in i köket. Der träffade han en man som var ännu äldre, och han låg på knä vid spiseln och blåste på elden.

"God kväll, far; får jag låna hus här i natt?" sa den resande.

"Jag är inte far i huset", sa den gamle. "Men gå in och tala vid far min. Han sitter vid bordet därinne i rummet. Så gick främlingen in och talade vid den som satt vid bordet. Han var ännu mycket äldre än de båda andra två, och han satt och hackade tänder och skalv och läste i en stor bok, nästan som ett litet barn.

"God kväll, far; vill ni låna mig hus i natt?" sa mannen.

"Jag är inte far i huset, men tala vid far min, han som sitter på bänken", sa mannen som satt vid bordet och hackade tänder och skalv.

Så gick främlingen till den som satt på bänken och höll på och skulle stoppa en pipa tobak, men han var så hopkrumpen och skakade så på händerna att han nästan inte kunde hålla pipan.

"God kväll, far", sa den resande på nytt; "kan jag få låna hus här i natt?"

"Jag är inte far i huset", sa den gamle hopkrumpne gubben. "Men tala vid far min som ligger i sängen."

Mannen gick till sängen, och der låg en gammal, gammal man, som man inte såg något annat levande på än ett par stora ögon.

"God kväll, far; kan jag få låna hus i natt?" sa den resande.

"Jag är inte far i huset; men tala vid far min, som ligger i vaggan", sa gubben med de stora ögonen.

Främlingen gick till vaggan. Der låg en utlevad gubbe, så hopkrumpen att han inte var större än ett spenabarn, och det kunde inte märkas att det fans liv i honom på annat än att det lät i halsen på honom emellanåt.

"God kväll, far; kan jag få låna hus i natt?" sa mannen,

Det dröjde länge innan han fick svar, och ännu längre innan gubben blev färdig därmed. Han sa, han som de andra, att han var inte far i huset, "men tala vid far min, som hänger i hornet på väggen", sa han.

Mannen tittade uppåt väggen, och till sist fick han syn på hornet också, men då han såg efter honom som hängde i det, kunde han inte se annat än liksom litet falaska som hade liknelse av ett människoansikte. Då blev han så häpen att han skrek till helt högt:

"God kväll, far, vill ni låna mig hus i natt?"

Det pep uppe i hornet som en liten talgoxe, och det var nätt och jämt han kunde förstå att det skulle vara detsamma som: "Ja, barnet mitt".

Och nu kom det in ett bord som var dukat med de kostligaste rätter och med öl och brännvin, och då han hade ätit och druckit, kom det in en god säng med renkalvhudar, och främlingen var hjärtans glad att sent omsider ha träffat på den rätte far i huset.

Giske

Det var en gång en änkeman, och han hade en hushållerska som hette Giske. Hon ville gärna ha honom, och låg över honom ständigt och jämt att han skulle gifta sig med henne. Tillsist blev mannen så trött på det att han inte visste vad han skulle göra för att bli henne kvitt.

Så var det mellan slåttern och skörden då hampan var mogen. De skulle till att ta upp den. Giske tyckte nu alltid att hon var så vacker och så ferm och flink, och så drog hon upp hampa tilldess hon blev yr i huvudet av den starka lukten och föll överända och blev liggande att sova uti hampåkern. Medan hon sov, kom mannen med en sax och klippte håret av henne, och sedan smorde han in henne, först med talg och sedan med tobaksaska, så att hon såg ut värre än den onde.

Då Giske vaknade och såg hur ful hon var, kände hon sig inte själv igen. "Kan detta vara jag?" sa Giske. "Nej, jag kan det inte vara, för så ful har jag då aldrig varit. Det här måste vara Svarte-Petter själv."

Men nu ville hon veta hur det hängde tillsammans, och så gick hon bort och öppnade på dörren hos husbonden sin och sporde: "Är er Giske hemma i dag, far?"

"Ja kors, min Giske är hemma", sa mannen och tänkte: "Där stå hon ju och är hemma på gården."

"Det var inte bra. Men då kan jag inte vara hans Giske, jag då", tänkte hon, och skyndade bort, och glad var han att han blev kvitt henne.

Då hon hade gått ett stycke, kom hon till en stor skog. Där träffade hon två tjuvar. Er vill jag ge mig i följe med, tänkte Giske; efter jag är fan, kan det vara passande för mig att gå i tjuvfölje. Men tjuvarna tyckte inte så, ty då de fick se Giske, tog de till fötter det snabbaste de kunde, för de trodde den onde själv var efter dem och ville ta dem. Men det hjälpte dem inte stort, för Giske var långbent och flink på foten, och hon var efter dem förr än de visste av det.

"Skulle ni ut att stjäla, så vill jag vara med och hjälpa er", sa Giske, "för jag är väl bekant här i bygden."

Då tjuvarna hörde det, tyckte de att det var gott följe, och var inte rädda längre. De skulle bort att stjäla ett får, sa de, men de visste inte var de skulle få fatt på något.

"Ah, det har ingen fara", sa Giske, "för jag har tjänat hos en bonde borta på skogen en lång tid. Jag kan gott finna fårahuset i kolsvarta mörkret."

Det tyckte tjuvarna var bra, och då de kom dit, skulle Giske gå i fårahuset och langa ut och de skulle ta emot. Fårahuset stod tätt invid stuguväggen, och innanför låg mannen och sov. Giske gick därför tyst och försiktigt in i huset, men då hon var kommit väl in, så skrek hon ut till tjuvarna: "Vill ni ha gumse eller tacka? Här är nog att ta av."

"Tyst! tyst! ta bara en som är bra fet", sa tjuvarna.

"Ja, men vill ni ha gumse eller tacka? Vill ni ha gumse eller tacka? För här är nog att ta av", skrek Giske.

"Tyst, tyst då!" sa tjuvarna, "tag bara en som är bra fet, så är det detsamma antingen det är bagge eller honfår."

"Ja, men vill ni ha gumse eller tacka? Vill ni ha gumse eller tacka? Här är nog att ta av!" sa Giske. Hon blev vid sitt, hon.

"Så håll då gapet på dig och tag bara en som är bra fet, antingen det så är bagge eller honfår", sa tjuvarna.

Men i detsamma kom mannen i stugan, som hade vaknat vid skrålet, ut i skjortan och skulle se vad som var på färde. Tjuvarna till bens, och Giske la åstad efter dem, så att hon sprang mannen överända.

"Vänta karlar, vänta karlar!" skrek hon. Mannen, som inte hade sett annat än den svarta besten, blev så rädd att han nästan inte tordes stiga upp igen, för han trodde det var djävulen själv som hade varit i fårahuset. Han visste inte mera än ett råd, han gick in och väckte alla de övriga och satte sig till att läsa och be, för han hade hört att de kunde läsa den lede bort.

Så var det den andra kvällen: Tjuvarna skulle ut att stjäla en fet gås och Giske skulle visa dem vägen. Då de nu kom till gåshuset, skulle Giske gå in och sända ut, för hon kände det väl, och tjuvarna skulle ta emot.

"Vill ni ha gås eller gåskarl? Här är nog att ta av", skrek Giske, då hon var kommit in i gåshuset.

"Tyst! tyst! Ta bara en som är bra fet", sa tjuvarna.

"Ja, men vill ni ha gås eller gåskarl? vill ni ha gås eller gåskarl? Här är nog att ta av!" skrek Giske.

"Tyst! tyst! Ta bara en som är bra fet, så är det detsamma antingen det är gås eller gåskarl, och håll så gapet på dig", sa de.

Medan Giske och tjuvarna ackorderade om detta, begynte en av gässen att skrika. Så skrek där en till, och rätt som det var, så skrek de i korus med varandra allesammans. Mannen ut och skulle se vad det var på färde. Tjuvarna åstad det snabbaste de kunde, och Giske efter så fort att bonden trodde det var svarta fan. För långbent var hon och skörten hindrade henne inte.

"Vänta nu litet, karlar", skrek Giske, "ni kunde ju fått vad ni ville haft, antingen det så var gås eller gåskarl."

Men de hade inte tid till att stanna, tyckte de, och där som de hade varit, begynte man att läsa och be, både stora och små, för de trodde säkert att fan hade varit där.

Då det led mot kvällen den tredje dagen var både tjuvarna och Giske så utsvultna att de inte visste var de skulle göra av sig. Så kom de överens att de skulle besöka visthusboden hos en rik bonde som bodde i skogskanten, och stjäla sig något mat. Ja, dit gick de, men tjuvarna vågade inte gå in: Giske skulle gå in i stolpboden och sände ut. De skulle stå utanför och ta emot.

Då Giske kom dit in, så var där fullt upp av allting, både kött och fläsk och korv och ärtbröd. Tjuvarna tystade henne och bad henne bara kasta ut något mat och komma ihåg hur det hade gått båda de förra kvällarna.

Men Giske blev vid sitt: "Vill ni ha kött eller fläsk eller korv eller ärtbröd? Se så vackert ärtbröd!" ropte hon. "Ni kan få vad ni vill, för här är nog att ta av!"

Mannen på gården vaknade vid denna ackordering. Han kom ut och skulle se vad där var på färde. Tjuvarna åstad det snabbaste de kunde. Rätt som det var, kom Giske också springande, så svart och ful som hon var.

"Vänta litet, vänta litet, karlar!" skrek hon. "Ni kan få vad ni vill ha, för här är nog att ta av!"

Då mannen fick se den svarta besten, trodde han också att fan var lös, för han hade nu hört vad som hade hänt de två förra kvällarna; och han begynte både att läsa och be, och det gjorde de i alla gårdarna i hela bygden, för de hoppade att man kunde läsa fan bort.

Lördagskvällen skulle tjuvarna ut och stjäla sig en fet bock igen till helgdagskost, och den kunde de nog väl behöva, för de hade svultit i många dagar. Men de ville inte ha Giske med; hon gjorde bara skada med käften sin, sa de.

Medan Giske gick och väntade på dem om söndagsmorgonen, blev hon mycket hungrig, eftersom hon hade inte fått stort heller på hela tre dagar. Så gick hon upp i en rovåker och tog upp några rovor och åt. Då mannen på gården som rovåkern hörde till, hade stige upp den morgonen, var han så orolig av sig och tyckte att han äntligen måste ut och se till rovåkern sin. Han fick på sig byxorna och gick utanför till en myr som var nedanför backen. Rovåkern låg uti den.

Då han kom dit, fick han se det var något svart som gick och ruskade och ruskade uppe i rovåkern. Han var inte sen att tro att det var fan, han heller. Han skyndade sig då hem så fort han kunde, och sa att fan var i rovåkern. Där blev nu stor förskräckelse på gården då de hörde det, och så trodde de att det var bäst att sända bud efter prästen för att få honom till att binda fan.

"Nej, det går inte an", sa käringen, "att gå till prästen i dag. Det är ju söndagsmorgon. Han kommer inte nu, för inte är han uppe så tidigt. Och om så är, så läser han över sin predikan."

"Ah, jag lovar honom en fet gödkalvstek, jag, så kommer han nog", sa mannen. Han la åstad till prästgården, men då han kom dit, var prästen inte uppe ännu. Pigan bad då mannen att gå in i stugan och gick upp till prästen och sa att den och den bonden var nere och ville tala med honom. Ja, då prästen hörde att det var en sådan bra man som var där nere, så steg han upp och kom ned strax med tofflor och nattmössa på.

Mannen sa honom ärendet sitt: Fan var lös uppe i rovåkern hans. Om prästen ville följa med och binda honom, så skulle han skicka prästen en fet gödkalvstek. Jo, det var prästen inte ovillig till, och ropte på gossen och bad honom att lägga sadeln på hästen, medan han klädde på sig.

"Nej, far, det går nog inte an", sa mannen, "för fan stannar väl inte länge. Och en kan inte veta var en ska ta honom igen när han har sluppit lös. Ni får nog följa med strax."

Prästen följde med sådan han stod och gick, med nattmössa och tofflor på. Men då de kom till myren, var den så blöt att prästen inte kunde gå över den med tofflor. Bonden tog honom på ryggen och skulle bära honom över. Han steg nu så försiktigt på en tuva här och där. Då de var komne mitt ute på myren, fick Giske se dem och trodde att det var tjuvarna som kom med bocken.

"Är han fet, är han fet, är han fet?" skrek hon så det gav genljud i skogen.

"Jag vet inte om han är fet eller mager, jag", sa mannen då han hörde det, "men vill du veta det, får du komma och känna efter själv", sa han, och var så rädd att han kastade prästen mitt ut i blötmyren och tog till fötter. Och har inte prästen rest seg, så ligger han där nog ännu.